Världshistoria på mikronivå

Hur det historiska skeendet ute i den stora världen påverkar den lilla människans privatliv är ett vanligt och viktigt tema i litteraturen. Det kan utvecklas på radikalt olika sätt; därom vittnar bland annat en just översatt roman av tjecken Jáchym Topol och en nyskriven berättelse av maffiaavslöjaren Roberto Saviano.
Nattarbete heter av någon lite långsökt anledning Topols historia om två bröder, Ondra och Lillen, som under det dramatiska året 1968 reser från Prag till en liten by och möter både invaderande ryssar och i Ondras fall en första förälskelse eller i varje fall sexuell relation. Det märkliga är att storpolitiken bara skymtar som en mycket perifer bakgrund; det kan möjligen försvaras med att så är det i en 13-årings perspektiv.

MEN DET VARDAGSLIV som dominerar är dessvärre inte heller särskilt intressant eller fängslande presenterat. En del unika drag skymtar suddigt, till exempel mammans alkoholism och en stark syskonkänsla mellan bröderna. Men det mesta är beskrivningar av vad man äter, dricker, pratar om, vilka prylar man plockar med eller vilka vägar man går. Stilen är ytligt sett enkel med mycket korta meningar och rätt alldagligt språk, men eftersom handlingen så ofta går på tomgång, både i de realistiska avsnitten och de ibland inflikade drömska eller surrealistiska, så tappar man tråden och undrar vad och vem det egentligen handlar om. Berättarens fokus flackar också alltför mycket mellan huvudpersonen Ondra och en rad profillösa bifigurer. De påstås ofta - utan nämnvärd anledning - skratta fram sina repliker eller mocka gräl kring bagateller.
Trots enstaka fina detaljer är "Nattarbete" en besvikelse; man bara anar ett råmaterial till en läsvärd berättelse om tidig pubertet och dysfunktionella familjer och samhällen.

HELT ANNORLUNDA lägger Roberto Saviano - mannen som dödshotas av den napolitanska camorran - upp sin senaste lilla bok, långnovellen "Kärleken är dödens motsats". I stället för att som Topol vackla mellan övertydlighet och alltför mycket outsagt (möjligen på grund av experimentella ambitioner) så strukturerar Saviano sin historia ur dagens verklighet på ett effektivt och genomtänkt sätt. Det handlar om 17-åriga syditalienskan Maria, nybliven änka efter 21-årige Enzo som stupat i Afghanistan. Det här kan visserligen minst lika gärna kallas journalistik som skönlitteratur, men tekniken att välja ut rätt detaljer ur ett överrikt material och lägga fram det i rätt ordning och rytm är självfallet en författares.
Saviano berättar enkelt och rättframt om ett par typiska ungdomar från neapeltrakten. De flesta som tagit värvning i italienska FN-förband kommer från fattiga byar i söder; många har stupat i Kosovo, Somalia, Libanon, Irak och Afghanistan. Det är samma fenomen som att de amerikanska krigsoffren ofta kommer från Tennesse och West Virginia; armén ger dem en chans som inte lockar välutbildade storstadsbor.

MARIA GÅR LIKSOM föregående generationer kvinnor i dessa trakter nästan alltid svartklädd; det finns för det mesta någon nära eller avlägsen anhörig som skall visas sorgfull respekt på så vis. Saviano känner sin hemtrakt och visar diskret sin medkänsla; han ser med globaliserad distans på den halvorientaliska fatalismen och släktkänslan som lever kvar trots datorvana och andra moderna drag.
I sitt lilla format är även denna Saviano-bok en fin sociologisk och psykologisk studie som kan göra nytta i de svårutplånade klyftornas Italien.

Världshistoria på mikronivå

Italienaren Roberto Saviano och tjecken Jáchym Topol tar helt olika grepp om var sin historisk verklighet. Topols grepp misslyckas medan Savianos ger värdefull insikt, skriver Tore Winqvist.