Världens röra i romanform

Slumpen, eller vilka outgrundliga makter det nu är som styr tillvaron, gör att två svenska författares böcker som utkommer samma vecka handlar om första hälften av det förra århundradet. I Än jublar fågelsången lägger Stewe Claeson tyngdpunkten vid de allra tidigaste åren av 1900-talet och utgångspunkten för vad som så småningom kom att bli det svenska folkhemmet. Kjell Johanssons i dag utgivna roman Karolus Karlssons liv och verk låter startskottet gå vid ungefär samma tid. Samhällsanknytningen är likartad. Men hos Kjell Johansson är det den oförblommerade skrönan som gäller, fabulerandet, en sekulariserad legend och emellanåt skepnaden av en ren saga. Karolus Karlsson i romanen är en skälm och den författare som här för ordet ser till att skruva sin berättelse både ett och två varv. Han sticker inte heller under stol med sin egen närvaro. Kjell Johansson är på sitt mest sprudlande humör. Han är inte någon författare som man tar där man sätter honom.

Helt följdriktigt svävar man i bokens inledning också i total okunnighet om vart det skall bära hän. En stund föreställer man sig att berättelsen kommer att utvecklas till att handla om ståndscirkulation eller en klassresa. Det temat är inte främmande för upphovsmannen. Snart nog framträder en syskonrelation av den mångtydiga sorten. Karolus Karlsson har en äldre bror som heter John-Erik. Denne är, som det skall visa sig, knappast någon helt pålitlig person. Dessutom har han drag av såväl en sadist som en förtryckare. Och som om inte det räckte, är John-Erik även benägen till profylaktiskt övervåld. Kjell Johansson har i olika tidigare sammanhang visat, att han äger en hel del kunskaper om hur bräcklig och sårbar en människans jagkänsla kan vara. Inte blir självtvivlet bättre av att omgivningen, som i det här fallet, lever högt på att uppträda skrämmande, hotfullt och farligt.

Men när dessa bitar väl är på plats tar författaren ut en helt ny kompassriktning för sin roman. Och därmed börjar också med pikareskens förtecken en färd, som slår följe med huvudpersonens hela liv genom det svenska 1900-talssamhället. Kjell Johansson brukar efter sina böcker därifrån ofta förknippas med Stockholmsförorten Midsommarkransen. Där har han en gång bott och den känner han som sin egen ficka. Som man kan vänta sig, återkommer denna stadsdel också den här gången. Men på den tiden då Midsommarkransen var ett eget litet samhälle med all service på nära håll och med många nyinflyttade barnfamiljer. När romanen i slutet återvänder dit har åtskilligt förändrats. Så också livsvillkoren för dess invånare. Det är en lätt uppgiven författare som iakttar spåren efter de en gång så stolta visionerna om en annorlunda politisk samhällsordning.

Det politiska innehållet tar dock ingen stor plats i den nya boken. Även om där finns en hel del både satir och ironi och träffande formuleringar om "samförståndets och kompromissandets" land Sverige. I stället sätter Kjell Johansson igång och håller fast vid ett fabulerande av ymnigaste slag. Hållpunkterna är en till en början en internatskola med filantropiska ambitioner, där Tegnér och bildningen sitter i högsätet men där också det akademiska Uppsala får en släng av sleven. Som i en ungdomsbok av bästa märke igångsätter författaren en rymning för att komma över till nästa milstolpe i handlingen, som är en cirkus. Samma tillvägagångssätt tillämpas, en flykt hals över huvud alltså, till påföljande station som skildrar en vagabonderande tillvaro i bondkomikens tjänst. Något stillsammare är övergången ännu en gång till Midsommarkransen. Men då är det också redan 1950-tal. På slutet placerar Johansson sin protagonist på Långbro sjukhus. Och det hela avrundas i en porrshow någon gång på 1970-talet på Kiviks marknad. Där kommer Esaias Tegnér till nytta en sista gång.

Det är fart och fläkt i den här berättelsen och många kommer säkert att ta till sig den som ett roande äventyr där den ena dråpligheten avlöser den andra. Men det finns även ytterligare stämningar under resans gång, där inte minst vårt behov av drömmar och drömmarnas plats i livsorienteringen ger lite mera tuggmotstånd och en del att fundera över. Att sedan cirkusdirektören som heter Maestro visar sig vara filosofisk utilitarist är annat som hör till romanens överkurs. Att livet på Långbro sjukhus rymmer en hel del ironiska övertoner och att hela underhållningsbranschen granskas utifrån sin förmåga att manipulera, är annat sådant som smidigt anpassats till det övergripande berättarperspektivet. Ett litet frågetecken vill man dock notera för hur Goethes Faust används. Men kanske ser Kjell Johansson detta stycke världslitteratur, utan att bekymra sig särskilt mycket, mest som ett täcknamn för finkultur över lag, som blivit sken, yta och fernissa och hamnat på avvägar. Då stannar man hellre till inför tankarna hos Karolus Karlsson mot slutet, där denne som den värsta Hamlet funderar kring röran i världen.

I en sådan synvinkel passar för övrigt hela romanen in som hand i handske. Lägger man sedan till de här och var utplacerade småförnumstiga kommentarerna och hummandena som ofta ger en påtaglig mysstämning åt läsandet, är det inte särskilt svårt att kapitulera inför denna Kjell Johanssons frodiga utflykt i komedifacket.

Världens röra i romanform

Kjell Johanssons nya roman Karolus Karlssons liv och verk är en frodig skröna med dråpligheterna tätt packade, skriver Bo-Ingvar Kollberg.