Efter ett besök i badhusets simbassäng återvänder författaren Morteza Rezvan till sitt omklädningsskåp där han hittar en rostig, blodbefläckad kniv invirad i handduken. Kniven är en hälsning från den iranska regimen som under den här tiden driver en kampanj mot obekväma intellektuella i landet, men även mot regimkritiker bosatta utomlands – som exempelvis Rezvan, sedan många år boende i Uppsala.
Rezvan är en av sju författare som utförligt presenteras i den nyligen utkomna antologin Den osynliga litteraturskatten på förlaget Tranan. Alla bor de i Uppsala- och Enköpingsområdet och delar en historia av flykt från sina hemländer, som i sin tur satt sin prägel på författarskapen. Ändå är Rezvan och hans emigrantförfattarkollegor Leonardo Rossiello, Farhad Shakely, Helga Nou, Rafik Saber, Kostas Koukoulis och Ak Welsapar nästan okända för de flesta Uppsalabor. En given anledning är att författarna fortsatt att skriva på sina modersmål även efter att de flyttat till Sverige, och därför främst riktat sig till sin ”hemmapublik”, vare sig dessa varit exilturkmener (som i Ak Welsapars fall) eller exilester (som i Helga Nous fall). I antologin får vi nu, i vissa fall för första gången, möta utdrag ur författarnas verk i svensk översättning, gjorda i samarbete med bland andra poeten och UNT-recensenten Bo Gustavsson.
Redaktörerna Anna Franklin och Reza Rezvani, som djupintervjuat författarna i omgångar sedan 2006, lyfter i sitt förord fram den centrala betydelse som exilen haft för framväxten av stora författarskap. Listan på världskända författare vars liv och skrivande präglats av flykt från sina hemländer kan göras lång – från Den gudomliga komedins upphovsman Dante till Nobelpristagare som Gao Xingjian och Herta Müller. Samtidigt är Franklin och Rezvani noga med att påpeka att exilen också kan ha en hämmande, ja ödesdiger verkan för individerna och deras skrivande.
Ju äldre och mer etablerad man hunnit bli i det forna hemlandet, desto svårare blir det att anpassa sig till ett nytt språkligt och litterärt klimat, där man till råga på allt är avskuren från sin gamla läsekrets, sin familj, sina vänner.
På Mariefreds kyrkogård ligger ett av dessa exilöden begraven, den tyske författaren och regimkritikern Kurt Tucholsky, vars böcker brändes på nazisternas bokbål. Fråntagen sitt medborgarskap lyckades han fly till Sverige, men tog sitt liv 1935.
De historier som berättas för Franklin och Rezvani av antologins författare är i många fall inte mindre dramatiska. I Khomeinis Iran brändes Morteza Rezvans böcker på bål; i Turkmenistan var det istället Sovjetregimen som satte eld på Ak Welsapars familjebibliotek. Samtidigt avslöjar dessa diktaturers agerande en rädsla för vad litteratur kan åstadkomma, vad den kan betyda för sina läsare. Mycket riktigt spelar också den kurdiska litteraturens utveckling en viktig roll för det kurdiska folkets självständighetskamp, något som Farhad Shakelys och Rafik Sabers livsberättelser i antologin vittnar om. Det faktum att Pippi-böcker på kurdiska så sent som 2006 fastnade i den turkiska tullen är talande för hur politiskt brännbara minoriteters anspråk på rätten till språk och kultur fortfarande är.
Samtidigt ger antologin också exempel på hur den politiska kampen kan fungera hämmande för en författare i exil, när lojaliteten med det egna språket eller folket blir överordnad litteraturens frihet och anarki. Helga Nou beskriver hur hon under en tid kände sig trött på kulturen bland exilester i Sverige, som enligt henne ständigt kretsade kring ”’Estland, Estland’, kriget och rysshatet”. Ola Larsmo tar i ett inledande kapitel upp ett annat exempel på en motsvarande stagnation, den svenska exillitteraturen i USA i slutet av 1800-talet, som i motsats till de radikala strömningarna som försiggick på hemmaplan istället sysselsatte sig med tillbakablickande nostalgi. Spåren efter dessa exilförfattare är i dag mycket få.
Den osynliga litteraturskattens styrka ligger i de djuplodande porträtten av författarna, vars liv i många fall är rent romanstoff. Dessvärre ligger också en del av framställningarnas svaghet i just detta fokus på författargestalten, som riskerar att skymma de litterära texterna. I några olyckliga fall tar beskrivningar av själva intervjusituationen över helt, och som läsare frågar man sig om utläggningar kring fikabrödet eller färgen på porslinet säger någonting relevant om författarnas skrivande eller exilens belägenhet. Den bästa guiden till en författares verk är trots allt hennes texter, och man får hoppas att kommande utgivningar lägger större vikt vid dessa. Dessa brister till trots utgör antologin ett viktigt steg på vägen till att introducera dessa sju författare för en svenskspråkig publik.