Världens intressantaste jobb

Talesättet om den som gjort en resa och därmed förutsätts ha något att berätta är verkligen tillämpligt på rymdresenären Christer Fuglesang. Att ta sig upp i rymden, leva och arbeta i viktlöst tillstånd och detta vid den yttersta gränsen av vad människan klarar av - det är en bedrift! Ändå är väl alltför många människor numera så blasé att de inte tycker att dessa knappa två veckor i Rymdstationen är så märkvärdigt...
Men det är märkvärdigt! Och Fuglesang lyckas väl med att göra oss delaktiga av sina upplevelser under de tretton dagarna. Samtidigt förmedlar han levande återblickar på de fjorton långa utbildningsår som föregick färden den 6 december 2006. Orimliga proportioner kan man tycka.

Men det var en ren sinkadus att han hamnade här. På ett barnkalas på 1990-talet kom en god vän fram till Christer Fuglesang. "Jag har hittat världens intressantaste jobb åt dig", sade han, och därmed inleddes en ny era i den fuglesangska familjen.
Fuglesang är ambitiös och har gått noggrant och seriöst fram i sitt skrivande. En rymdman får inte vara slarvig, och det är vår norsksvenske pionjär inte heller. Hans berättelse om glädjeämnen och vedermödor i ryska och amerikanska träningsläger känns dokumentär och äkta. Skildringen av uppfärd, vistelse och hemresa i december 2006 är, naturligt nog, ännu mer levande, särskilt som han under resan kunde prata in ett slags dagbok i ett litet fickminne.
Nog anade man att det är en förfärlig massa teknik och checklistor att hålla reda på - men att det skulle vara så här mycket var svårt att föreställa sig. Då och då beklagar sig Christer Fuglesang över sina långa väg till målet, men frågan är om inte just hans under lång tid uppbyggda lugn och uthållighet i hög grad bidrog till hans lyckade insatser under turen till ISS, den internationella rymdstationen.

Redan starten då 44 miljoner hästkrafter i raketstyrka kastar upp Discovery i rymden är ett ofantligt äventyr. Inget får gå snett. Men uppfärden är över på snöpligt korta åtta minuter och tjugo sekunder.
Sedan kommer tyngdlösheten. Så härligt att läsa om den barnsliga förtjusning och lycka som besättningen känner på 25 mils höjd. Då har de lämnat ett skede (3 G) då deras kroppar var tre gånger tyngre än på jorden. Det betyder nära 300 kilos kroppsvikt för Christer Fuglesang. "Det tar till och med emot att prata under den tredubbla tyngdkraften", konstaterar astronauten.
Men tyngdlösheten kan också leda till yrsel och illamående, något som de har tränats på jorden att motstå. Fuglesang klarar det riktigt bra. Han har också ett eget projekt att arbeta med under färden, nämligen att studera de egenartade ljusa blixtar som många astro- och kosmonauter upplevt. Sannolikt handlar det om partiklar som i rymden med hög fart passerar genom resenären och upplevs som blixtfenomen.

På dag fyra får han nu göra sin första rymdpromenad, som snart följs av nummer två, tre och till och med fyra. Under den sistnämnda gör Fuglesang och Beamer något av en hjälteinsats, då de lyckas veckla ihop en solpanel som krånglat och motstått alla nedmonteringsförsök. Många långa timmar och mycket slit i ett rätt skyddslöst tillstånd, men till sist fullständig framgång. En gedigen revansch för svensken, eller norsksvensken kanske.
Ett litet lästips: lite undangömda på bokens sista sidor finns två bilder som hjälper läsaren att orientera sig. En av Discovery och en av ISS, rymdstationen. Hittar man dem först när man läst färdigt är det lite synd.
Fuglesang beskriver sitt projekt entusiastiskt, vyerna ner mot jorden likaså, men han blir aldrig överdrivet romantisk. Ändå förstår läsaren genom hans förmedling storslagenheten i det äventyr som rymdfärderna innebär.

Förlaget borde dock ha assisterat sin författare lite bättre. Texten skäms av minst ett dussin retfulla språk- och slarvfel. Men man kan inte begära att Fuglesang ska vara mästare i korrekturläsning ovanpå allt annat. Det borde redaktören vara; det är det han är till för. "?man måste krysta med magen och spänna benmusklerna för att få blodet upp till huvudet vilket annars pressas ned i benen". Är det huvudet eller blodet som pressas? Knöligheter som denna och andra har märkligt nog släppts igenom. Inte artigt mot en rymdresenär!
Men det påpekandet hindrar inte att det här är en härlig äventyrsbok för pojkar och flickor - även sedan de mognat till kvinnor och män!

Världens intressantaste jobb

En härlig äventyrsbok för pojkar och flickor - även sedan de mognat till kvinnor och män, skriver Gunnar Olsson om Christer Fuglesangs skildring av sin rymdresa.