Världen efter 1989 - Robert Cooper om de post-moderna samhällena

Det har inte saknats beskrivningar av vart vi är på väg sedan Berlinmurens och kommunismens fall 1989/91. Först ut var Francis Fukuyama som hävdade att historien kommit till sitt slut efter demokratins och marknadsekonomins seger.Några år senare kom Samuel Huntington och varnade för att vi närmade oss en civilisationernas kamp. I våras predikade Robert Kagan att amerikaner kommer från Mars och européer från Venus, vilket skulle förklara det mesta som nu händer omkring oss.En nyttig motvikt till dessa självsäkra amerikanska förkunnare utgör den brittiske diplomatiske tänkaren Robert Cooper. Han gjorde sig ett namn redan 1996 med den korta skriften The post-modern state and the world order. I den just utkomna boken The breaking of nations, Order and chaos in the twenty-first century återkommer han till samma tema men har också en del annat på hjärtat.Tre slags staterCoopers tes är att 1989 är ett viktigare årtal än t ex 1789, 1815 eller 1919. Endast den westfaliska fredens år 1648 tål en jämförelse. Då stäcktes påvens och kejsarens universalväldesambitioner och vi, dvs Europa, fick ett system med formellt likaberättigade suveräna nationalstater. Det är detta westfaliska statssystem som nu brutit samman.I dag har vi, anser Cooper, tre slags stater: pre-moderna, moderna och post-moderna. Med pre-moderna menar han sådana stater, där statsmakten inte har monopol på våldsanvändning och som visserligen är medlemsstater i FN men knappast stater i verkligheten. Som exempel namnger han Somalia, Liberia och Afghanistan. Här råder kaos och ständigt krig enligt djungelns lagar. Många är främst tragiska fall av mänsklig hopplöshet, som på tv-skärmen vädjar till vår humanitära medkänsla, somliga rymmer spridningsrisker till grannländer, andra kan bli baser för hot mot oss alla.GränslöstDet privatiserade kriget blir lätt gränslöst.Den något oegentliga termen "moderna" använder Cooper när han menar stater som lever så som vi alla gjorde mellan 1648 och 1989. Klassiska nationalstater som strävar efter hegemoni eller maktbalans i sitt närområde. Dit räknar han bl a Kina, Indien och Pakistan samt Brasilien och Egypten m fl utomeuropeiska länder.Det nya är de post-moderna staterna eller kanske snarare samhällena. Dit hör länderna i EU-Europa och Japan. Cooper vill gärna tro att även Ryssland är på marsch i den riktningen. De präglas av demokrati, genomskinlighet och sammanflätning i en omfattning som gör det omöjligt att längre tala om dem som självständiga statliga aktörer i Machiavellis och Clausewitz mening.Ömsesidig säkerhetDe kämpar visserligen med varandra om makt och inflytande men inte längre om territorier och inte längre med vapenmakt. Ömsesidig säkerhet är vad som gäller. Beslutsfattandet sker i konkurrerande samverkan mellan demokratiskt ansvariga regeringar, internationella organisationer och företrädare för den privata sektorn alltifrån Greenpeace till transnationella storföretag.Ett av dessa post-moderna samhällens bekymmer är att de inte bara måste kunna umgås med varandra utan också med moderna och pre-moderna statsbildningar på de olika sätt som dessas strukturer motiverar. Det gäller militärt lika väl som diplomatiskt.Julbrev till Tony BlairProblemet för Cooper är, som han själv medger, att USA egentligen inte passar in i hans schema. Dagens USA rymmer i själva verket inslag av alla tre typerna. Det viktigaste är emellertid att USA är världens enda globala militärmakt.Det andra avsnittet i boken var ursprungligen tänkt som ett julbrev till Tony Blair, vars utrikespolitiske rådgivare Cooper en tid varit. Något för premiärministern att begrunda mellan plumpuddingarna. Det rör sig om sex maximer för en framgångsrik postmodern diplomati, vilkas innebörd författaren utvecklar på ett insiktsfullt och spirituellt sätt.Utlänningar är annorlunda, inrikespolitiska argument väger i slutomgången tyngre, det är svårt att påverka utlänningar, utrikespolitik handlar inte bara om konkreta intressen och det hjälper att vidga horisonterna. Låter enkelt och självklart eller hur? Men hade detta varit uppenbara sanningar för alla utrikespolitiska beslutsfattare, hade många katastrofer och tragedier kunnat undvikas.Slutkapitlet ägnar Cooper förhållandet mellan Europa och USA. Det nya är, understryker han, att USA efter den 11 september återfått sin vilja till makt och det i ett läge där dess militära maktmedel är totalt överlägsna varje annan maktkombinations. Men maktmedel utan legitimitet ger varken säkerhet eller varaktighet. Det är vad vi nu ser i Irak. EU må stå för större legitimitet i vissa sammanhang men saknar maktmedel. FN står för global legitimitet men är maktlöst utan USA. Frågan är hur länge dagens amerikanska hegemoni kommer att vara. När kan vi få mer av multilateralism i världspolitiken?Cooper, som för närvarande är utlånad till EU i Bryssel, är för EU och för FN utan att vara antiamerikansk. En realistisk idealist som många skulle må gott av att lyssna till.