Säga vad man vill om Kleopatra, men åtminstone om man vill tro Plutarchos så förberedde hon sitt självmord noggrant, nämligen genom att testa olika gifter på dödsdömda. Bolmört och belladonna gjorde för ont, av stryknin blev man ful. Huggormsbett fungerade däremot snabbt och smärtfritt. Emma Bovary hade det värre: hon förlorade den sista av sina många illusioner - den om en lätt död - när hon tog arsenik och länge, länge fick jämra sig, skrika, krampa och kräkas.
Olle Matsson - professor i kemi vid Uppsala univervsitet - har skrivit en bok som på en och samma gång är utomordentligt informativ, djupt oroande och i grafiskt avseende utsökt vacker. Oroande är den inte minst på grund av de många förfärliga dödskamper som skildras, både fiktiva och verkliga. (Matssons undertitel är i själva verket en smula missvisande: i hans framställning spelar verkligheten en nästan lika stor roll som skönlitteraturen.) Oroande är den också därför att man knappast tänkt på hur oändligt många gifter det finns - en inte ringa del av dem lättåtkomliga vilda växter i naturen, som gullregn och fingerborgsblomma som båda förekommer i deckare - och (inte minst) för att man inte gärna vill tänka på hur uppfinningsrik den mänskliga ondskan kan vara.
Matsson har inte fått med det förmodade mordet på Arafat men de förgiftade paraplyerna som vid sjuttiotalets slut tog livet av ett par för KGB misshagliga bulgariska journalister är ju nästan lika utstuderade som de morddrömmar som förekommer i det engelska renässansdramat The White Devil: "Jag har förgiftat hans bönbok eller ett par pärlor/Hans sadelknapp, hans kikare/Eller handtaget på hans racket." Nej, det var inte Shakespeare som var värst på giftmord: att förgifta en tennisracket hade varit särskilt raffinerat för offret hade då dött mitt i ett spel och hade inte hunnit frälsa sin själ genom att ångra sina synder.
Många deckarförfattare har varit väl insatta i toxikologi, bland dem Agatha Christie. Den gula hästen som handlar om ett mord med tallium har räddat åtminstone ett liv: vid en barnklinik i London insåg en sjuksköterska som just läst boken att det var talliumförgiftning en svårt sjuk liten flicka led av. En annan sak är sedan att samma bok kan ha inspirerat till mord: tallium hör i dag till de vanligare mordgifterna.
Gifternas egen natur är dubbel, den med, för flera förekommer som läkemedel: det gäller just fingerborgsblomman som också heter digitalis och råttgiftet warfarin som under namnet waran ges mot bodproppar. Och botulinumtoxin - enligt Matsson "det giftigaste giftet" - finns i botox.
Det är med andra ord en tankeväckande bok men den är så späckad - eller kanske snarare encyklopedisk - att den helst ska läsas i mindre portioner. Då hinner man också njuta av de överdådiga illustrationerna.