Årsboken Uppland 2010 tillägnas förre landshövdingen Anders Björck, som innehade sitt ämbete mellan 2003 och 2009. Boken innehåller, förutom sedvanliga rapporter från fornminnesföreningens, hembygdsförbundets samt olika hembygdsföreningars verksamhet, sex tematiska artiklar av varierat innehåll. Bland författarna märks en osteolog, en kulturgeograf, arkeologer och etnologer.
Boken inleds med en artikel om bruksmålaren Sven Anders Johansson, som under 25 år ägnade sig åt att göra akvareller med motiv från framför allt Ullfors bruk i norra Uppland. År 2007 donerade han 52 förtjusande fina akvareller till Upplandsmuseet. Hans idé med detta var dels att bilderna skulle bli professionellt bevarade, dels att de skulle bli tillgängliggjorda för en större krets av forskare och andra intresserade. Johanssons akvareller föreställer både ännu existerande och utifrån fotografier och arkivmaterial med mera rekonstruerade bruksmiljöer och får betraktas som såväl konstverk som ett slags dokumentationer. Hans ambition har främst varit att avbilda ett aktivt bruk och Ullfors var aktivt mellan 1649 och 1929, medan Johansson var född 1925. Det är därför legitimt att betrakta bilderna som en form av kulturarvsproduktion, då de avbildade miljöerna inte alltid längre fanns i sinnevärlden då de avbildades. Bilderna visar således ingen exakt ”verklighet” utan i stället en verklighet skapad av konstnären. Det förtar dock på intet sätt deras betydelse. Och absolut inte deras skönhet.
Etnobiologen Ingvar Svanberg bidrar med en informativ och rolig artikel om förekomsten av lejon och andra exotiska djur i Sverige i ett historiskt perspektiv. Han skriver om djurhetsningar vid Erik XIV:s kröning i Uppsala 1561, om lejon till drottning Kristinas kröning 1650, om ambulerande menagerier under 1800-talet och om cirkusar och djurparker under 1900-talet. Artikeln behandlar dock endast förekomsten av dessa djur inte varför enskilda människor velat ha dem eller hur intresset för lejon, elefanter och tigrar som ”husdjur” kan förstås och förklaras ur teoretisk synvinkel. Säkert hade en tolkningsmodell utifrån exempelvis genus/maskulinitet eventuellt i kombination med en klassanalys därför kunnat lyfta resonemangen i en redan intressant beskrivning till betydligt mer spännande höjder.
Utöver dessa två nämnda artiklar och ytterligare fyra läsvärda längre bidrag innehåller årsboken verksamhetsbeskrivningar från hembygdsföreningarna. Dessa visar sig vara intressanta att läsa bland annat för att de rapporterar om firandet av nationaldagen, en dag som ”pådyvlats” oss uppifrån, utan att ha någon förankring i människors levda vardag. Nationaldagen har ännu knappast någon viktig plats i gemene mans festkalender, men är kanske på väg att bli ett fast inslag i hembygdsföreningarnas programutbud. Kommer det att innebära att den sprids till bredare lager eller att den uppfattas som en föreningsangelägenhet som endast berör vissa kretsar och därför får ännu svårare att integreras i det svenska festmönstret? Det återstår att se.