Vargas Llosa fabulerar igen
EN NY BOK. Mario Vargas Llosa är peruanen som förenar minst ett par för svenska ögon svårförenliga egenskaper: han har varit presidentkandidat i sitt hemland och är en ständig Nobelpriskandidat i litteratur.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vargas Llosas båda närmast föregående romaner var historiska och dokumentära, byggda på en stomme av biografiska fakta om diktatorn Trujillo respektive målaren Gauguin och feministen Flora Tristán, men med psykologiskt mycket trovärdiga fiktiva inslag. I den nya romanen är proportionerna de omvända. "Den stygga flickan" Lily alias kamrat Arlette, Mme Arnoux, Mrs Richardson etc är en fri fantasi mot en bakgrund av verkliga politiska och sociala skiftningar i Peru och Europa.
Romanens jag är "den snälla pojken" Ricardo, med en del omisskännliga drag av författaren själv med hans internationalism, djupa bildning och liberala samhällssyn men betydligt skyggare för allt rampljus och till vardags översättare och tolk. Handlingen och kompositionen i denna krönika över två ganska tragiska livsöden bär visserligen tydliga spår av författarens medvetna utnyttjande av egna miljöer och älsklingsmotiv, men det kan man överse med när handlaget är så rutinerat och ändå engagerat som här. Sentimentalt och nostalgiskt kan det allt bli ibland, javisst, men hellre det än känslobefriade textexperiment.
Som vanligt hos Vargas Llosa är det två motiv som dominerar och löper parallellt: erotiken och politiken. Här ger den fattiga barndomen en del av förklaringen till "den stygga flickans" sexuella karriärism som älskarinna och fru till rika eller mäktiga herrar och hennes kyliga utnyttjande av den livslångt förälskade berättaren Ricardo. Han i sin tur är i någon mån präglad av sin uppväxt i Limas välbärgade villakvarter men framför allt av en fridsam och anspråkslös livssyn. Mot denna kontrasterar hans besatthet av den ständigt återkommande "stygga flickan" — en beteckning som är på en gång lekfullt barnslig och helt exakt. Kärlek är i Llosas böcker endera ett sexuellt beroende av mycket biologiskt slag eller också — så som den skymtar i det gripande eller åtminstone rörande slutet — en osjälvisk omsorg och samhörighet med uppenbart etiska övertoner. Svårigheten är att förena dessa skilda saker.
En och annan episod och person i den här miljömässigt mångskiftande historien kan ha drag av den moderna latinamerikanska "magiska realismen" — kanske speciellt den lite osannolike fadern till flickan Lily och den förstummade vietnamesiske adoptivpojken. Men de är varken de starkaste eller mest typiska inslagen i Vargas Llosas bakgrundsmåleri, som går mer i tidig 1900-talsstil med klassiska europeiska förebilder. Här finns en hel del glimtar av det hektiska och rotlösa emigrantlivet i Paris och andra metropoler och av den tristess som kommer på äldre dar när glansen från livet i innekretsar bleknat. De revolutionära grupperna kring MIR, Sendero Luminoso, Castro etc skymtar sporadiskt men väcker både Llosas och hans alter egos instinktiva misstro, liksom de franska filosoferna av typ Foucault och Derrida.
Den stygga flickans rackartyg är ingen klassiskt renskalad och överväldigande roman, men den är både läsvärd och tänkvärd i sin rättframma människoskildring och illusionsfria nostalgi. Den håller stilen och tonen föredömligt från ungdomens valpiga hormonstormar till den begynnande ålderdomens och cancerns obönhörliga avslutning.
Mario Vargas Llosa|Den stygga flickans rackartyg