Varför blir det aldrig fred?

Varför blir det aldrig fred? Det är den frågan som varit utgångspunkten för radiojournalisten Sören Wibecks nya bok om Israel och Palestina, Ett land, två folk. Det är en konflikt som länge har befunnit sig i fokus för världens uppmärksamhet - alltför länge, tycker många. Efter mer än hundra år av etniska, religiösa och kulturella spänningar, fyrtiotvå års ockupation, flera krig och krossade förhoppningar om fred ter sig konflikten säkert lika obegriplig som olöslig. I synnerhet som omvärlden tycks mer angelägen om att den skall få ett slut än parterna själva. Det är dessutom en av världens mest väldokumenterade konflikter, om vilken det skrivits otaliga artiklar, böcker och rapporter.

Mot bakgrund av detta kan det te sig lite märkligt - eller kanske modigt? - att någon sätter sig ned och skriver något så grundläggande som konfliktens historia, från Bibeln till Gazakriget förra vintern. Men det har Sören Wibeck gjort. Och det är inte utan att man undrar om det verkligen finns någon som fortfarande har ork eller intresse att läsa om alla misslyckande delningsförslag och förhandlingslösningar som lett fram till dagens dödläge? Eller är det kanske just en summarisk beskrivning av konfliktens historia som folk känner att de behöver?

Det är visserligen svårt att tro att detta verkligen är "den första boken på svenska som opartiskt skildrar hela historien", vilket förlaget påstår i baksidestexten, men Sören Wibeck presenterar i alla fall en balanserad och överskådlig bild av konfliktens historia och nutid. Sakligt och detaljerat beskriver han den bibliska bakgrunden, de båda världskrigen och staten Israels bildande, de efterföljande krigen med arabstaterna, ockupationen av Gaza och Västbanken, de palestinska upproren, och fredsprocessen. De personliga reflexionerna och analyserna är få, och beskrivningen känns verkligen någorlunda neutral. Boken är därtill imponerande aktuell, med uppdateringar om Barack Obamas tal i Kairo och Benjamin Netanyahus svar på Bar Ilan-universitetet i somras.

Trots att boken saknar fotnoter är hanteringen av fakta och källhänvisningar på det hela taget omsorgsfull. Jag hittar bara något småfel; till exempel har premiärminister Yitzhak Rabins mördare Yigal Amir bara en son, och även om han befinner sig i isolering har han numera tillåtelse att ta emot besök från sin hustru (annars hade hon knappast kunnat bli gravid).
Mer problematiskt blir det när Wibeck låter den israeliske historikern Benny Morris (som ges obegripligt mycket utrymme i boken) oemotsagd lägga fram sin syn på nakban, den palestinska flyktingkatastrofen 1948, till exempel när han hävdar att "flyktingarna skapades av kriget". I själva verket fördrevs en stor andel av de 700 000 flyktingarna innan staten Israel bildades och det så kallade Självständighetskriget bröt ut.

Morris slingrar sig undan detta faktum genom att påstå att det i själva verket rådde krigstillstånd ett halvår före det att staten utropades. Det ger i alla händelser en felaktig bild av den etniska rensningen 1948. Bokens sätt att behandla nakban är för övrigt ett av de områden där dess översiktlighet, som förstås bara är ett finare ord för ytlighet, känns allvarligt begränsande.

Boken ger heller inte någon känsla för vardagslivet i Israel och på de ockuperade områdena - vilket förstås inte heller varit dess syfte. Ett land, två folk är ett populärvetenskapligt historiskt dokument och inte ett journalistiskt. Men det är tveksamt om det går att förstå konflikten utan detta. Det finns visserligen ett kapitel som heter "Livet på ockuperat område" men efter några pliktskyldiga noteringar om hur muren, vägspärrarna och den israeliska byråkratin försvårar det dagliga livet för palestinierna övergår Wibeck till att beskriva de "stora" händelserna: utrymningen av Gaza, Libanonkriget 2006 och Gazaoperationen i vintras.

Det är överhuvudtaget en mycket konventionell syn på historien som presenteras i boken. Efter att ha läst Ett land, två folk får man verkligen intrycket av att historien styrs av enskilda mäns förmåga eller oförmåga att fatta avgörande beslut vid rätt tidpunkt. Förklaringen till att konflikten ännu pågår efter alla dessa år söker Wibeck hellre i Arafats nej till det israeliska förhandlingsbudet vid toppmötet i Camp David 2000, i stället för i den dagliga förnedringen i checkpointrarna eller i hatet och rädslan som gror efter terrorattacker och militäroffensiver. Eller i fördrivningen av 700 000 palestinier 1948.

Problemet med Ett land, två folk är att den genom sin ytlighet och sitt fokus på de "stora" händelserna i själva verket får samma effekt som nyhetsrapporteringen, eftersom den ger läsaren intrycket att regionen fastnat i en ond våldsspiral som obönhörligt snurrar vidare, bortom förnuft och förståelse. Och när man utmattad lägger ifrån sig boken efter att ha läst den sista sidan undrar man fortfarande varför det aldrig blir fred.

Varför blir det aldrig fred?

Journalisten Sören Wibeck skriver om Israel-Palestina-konfliktens historia. Balanserat och överskådligt, anser Catrin Ormestad. Men alltför ytligt.