En del av dem har vi läst förut och några alldeles nyss. När Lars Gustafsson i dag ger ut en ny diktsamling, Elden och döttrarna, har han sammanställt den med hjälp av texter från både Om begagnandet av elden och den av hans tyske förläggare förläggare Michael Krüger redigerade samlingsvolymen Århundraden och minuter. Nyskrivet är ungefär en tredjedel av innehållet, gott så, Lars Gustafsson hör till de författare som kan göra anspråk på epitetet eviga följeslagare. I takt med att hans poesi blivit en ovärderlig röst i det svenska litteraturlivet, har dikterna kommit att alltmer kännetecknas av visdom, klokhet, enkelhet och en tankens skärpa som han är tämligen ensam om.
Det gäller i hög grad även den nya lyriksamlingen. Här ingår de konturskarpa, fast utmejslade bilderna, här återfinns de väldiga svepen över tid och rum med människan i centrum. Eller en iakttagare på håll av existentiella skeenden. Och inte minst de svindlande rörelser i vardagen, där flödet plötsligt stannar upp och övergår i en fixeringsbild. Som får oss att upptäcka fördolda sammanhang och gör oss mera närvarande än någonsin i det pågående nuet.
Lars Gustafsson har under årens lopp blivit en vägvisare, förebild och inspiratör till mycket av det som är outgrundligt i livet. Han är en ögonöppnare och en alla sinnens tillskyndare. Det finns samtidigt en ödmjukhet i hans livshållning, som visar att denna dygd ännu inte är helt avskaffad. En vanlig utgångspunkt hos honom är övertygelsen om att det inte går att vara alltför säker på sin sak. Att även det som uppfattas som sanning, är en problematisk storhet. Där borde hans plats vara föregångarens i den kulturella dagsdebatten.
Det återkommer i dikterna också en lågmäldhet, som ger utrymme för lyssnande mitt i vår av höga decibeltal präglade värld. Ett särskilt kännetecken är dessutom hans bruk av de gamla prepositionerna ”utav”, ”emot” och ”inunder”. Där i närheten finns den uppgift han ålagt sig själv, att vara teckentydare. Vare sig det handlar om drömmar, ibland på temat kärlek, naturupplevelser som han ringar in och tolkar eller upptäckten av bruksföremål från det gamla Bondesverige, som alla en gång visste vad de skulle användas till, men ingen längre kan säga vad de var bra för.
Den i appendixet till Krügers antologi ingående diken Haren återkommer i bearbetad form, mera naket spörjande än förut om vår brist på grundtrygghet i tillvaron. Under samlingsrubriken Tre uppfattningar om helvetet återfinns en dikt från bokmässan i Göteborg som liknas vid en marknadsplats, vars hjärntvätt ingen kan värja sig mot. Vid Elinores bageri i Norberg är en dikt med mycket humor om likheterna mellan brödbak och att skriva poesi. Det är ett tema som även tas upp i dikten I tunnelbanan, men med tyngdpunkten förlagd till den skapande ingivelsens alla oförutsägbara turer. Ett särskilt förhållande har författaren till sin egen otålighet, rastlöshet och nyfikenhet, en del av den grund på vilken hela hans diktande vilar. Men också vemod, avsked och sorg hör till texternas bärande element, särskilt när sommarens korthet avhandlas.
Lars Gustafssons nya diktsamling ger gott om plats för eftertanke. Människans storhet, all begränsning till trots, är dess allt överskuggande budskap. Den som är ute i det ärendet, har skrivit vårens allra viktigaste bok.