Värdig hyllning till en scenkonstnär

Det är lätt att fascineras av yrkesskicklighet. Det gäller inte minst när det handlar om skådespelare. Stunderna på teatern när människan och rollen blir ett, hör till de mest magiska som finns. Det är vid de tillfällena man som publik inte kan känna annat än en total lycka. Och efteråt en lika gränslös tacksamhet.En skådespelare som ofta förmedlar upplevelser av det slaget är Anita Björk. Mest har hon förekommit på Dramaten. Och bland de roller som stannat kvar i minnet återfinns från en del år sedan t ex Frödings syster i Sjung vackert om kärlek och under senare tid Selma Lagerlöf i P O Enquists pjäs Bildmakarna, titelrollen i Robert Lepages uppsättning av Celestina och Margarethe Bohr i Michael Frayns Köpenhamn.En som länge sneglat på Anita Björk och det även med professionella ögon är bildchefen vid Östgöta Correspondenten Bernt-Ola Falck. Det var filmer på tv hemma i vardagsrummet i Vetlanda som väckte nyfikenheten. Senare spädde läsningen av recensioner på intresset. Så en dag i oktober 1998 möttes de. Därefter föjde en femårs­period av sammanträffanden.Resultatet har blivit den nu utgivna bildboken Anita Björk — fotografiska möten. Med hjälp av svartvita bilder tecknar Falck här ett stycke nutida teaterhistoria. Som fotograf har han följt Anita Björk under repetitioner och föreställningar, vid utlandsresor, på sommarstället vid Dalarö i Stockholms skärgård, på utflykt till skådespelarens barndomslandskap Dalarna och i samband med möten med döttrarna Lo, Anna-Johanna och sonen Jonas.I Henri Cartier-Bressons efterföljd känner sig Bernt-Ola Falck som fotograf mest hemmastadd i den dokumentära bilddialekten. Och genom att han arbetar i svartvitt är det ljuset, skuggorna, kontrasterna och dagrarna som dominerar i hans bilder. Genom det förnämliga boktrycket uppnås även en mäktig skärpa i motiven. Det här är en bildredovisning som i hög grad bygger på detaljerna.Koncentration och närvaroSå har fotografen också med imponerande resultat lockat fram allt det man som åskådare gärna förknippar med denna ett av vårt lands allra yppersta skådespelare: koncentrationen och närvaron i det skapande ögonblicket, det mättade uttrycket i nuet och ett kroppsspråk där den betvingande blicken framstår som sprungen ur konstens allra djupaste källflöden.Det är inte utan att man tycker sig märka att Bernt-Ola Falck själv har fått känna på denna urkraft under arbetets gång. I varje fall förefaller många av bilderna bygga på en kontakt av det ovanliga slaget mellan fotograf och motiv. Tyngdpunkten i porträtten ligger ofta i glimten i blicken och vid rynkorna vid ögonen och kring munnen. Här pågår ett samtal, vars övertoner och mer lågmälda nyanser betraktaren enbart kan ana sig till.Bernt-Ola Falck har varit med vid repetitionerna inför Celestina, där Anita Björk uppträdde både som trollkonstnär och magiker och inte så lite rörde vid teaterkonstens egen livsnerv. Han har funnits på plats under föreställningen av Köpenhamn, då skådespelaren använde sina mera sakliga, förnuftiga och skeptiskt lagda utförsgåvor. Men där finns också fotografier från Bildmakarna och den grandiosa rollgestaltningen av Selma Lagerlöf, en den skapande ingivelsens och diktandets gudabenådade drottning.Andra bilder berättar om Anita Björk tillsammans med sina vänner. Jan-Olof Strandberg sitter i strumplästen nedsjunken i en fåtölj, Ingmar Bergman håller om sin skådespelare och i en motljusbild tecknas en stund av förtrolighet tillsammans med kollegan Gunnel Lindblom.Personliga kommentarerFotografen betraktar sitt motiv från nära håll eller på avstånd och växlar mellan miljöbilder och närbilder. Nästan hela tiden är Anita Björk sysselsatt med någonting, sällan befinner hon sig i vila. Hennes verksamheter sträcker sig över allt från samtal och inläsning av roller till förberedelser inför sin entré och studier av kritikernas omdömen efteråt. Vid ett besök i New York sitter hon placerad på publikplats i en tom teatersalong. Här har rörelsen i mellanrummet mellan privatperson och rollgestaltning för ett ögonblick upphört.Till förtjänsterna med den här boken hör även de personliga kommentarer som Erland Josephson bidrar med utifrån det färdiga resultatet. Lite grand framstår han som en fotografiernas buktalare, som någon som krupit in i kamerans mörker och blickar ut genom objektivet. Träffsäkra och charmfulla iakttagelser om skådespelarkonsten radas på hög. Dessutom får fotoläraren Rune Jonsson ett ord med i laget i en avslutande efterskrift om Bernt-Ola Falck som bildmänniska.Men huvudpersonen i den här boken är givetvis den Anita Björk som debuterade på Dramaten 1943 och till dags dato gjort hela 98 roller där. Bernt-Ola Falck har med sin bok åstadkommit en värdig hyllning för de år den täcker av denna scenkonstnärliga gärning.