I förordet försvarar sig Martin Kellerman mot påståendet att han är en slacker för att sedan komma fram till att han har varit ledig i sammanlagt tre år de senaste 15 åren. Han är ändå nöjd med sin gärning och skriver att han ”gjort så mycket dynga” att han tycker sig kunna avgöra när han gjort ett bra jobb för att sedan i efterordet ta tillbaka det och kalla boken för ett ”jävla kackel”.
Och det är bara att hålla med. Rocky. Samlade serier 2008-2013 är ett jävla kackel, men det är ett underhållande jävla kackel och framförallt ett jävla kackel som fångar ”oss och vår samtid” som Karl Ove Knausgård skriver i förordet innan förordet.
Martin Kellerman gör det genom att låta vardagspladdret ta plats, genom att inte ha högre ambitioner än att ge folk ett garv till morgonkaffet eller på toabesöket och genom att han hittat ett idealiskt forum för att beskriva verkligheten. Eftersom Rocky är en skämtserie tas den inte på samma allvar som mycket annan kultur och då går det att skämta om nazismen, om handikappade, om feta engelsmän på semester och om gamla människor. Precis som det ofta görs i verkligheten, i samtal som annars aldrig når offentligheten. Kellerman är också mästerlig på att ligga på gränsen för vad som fungerar (även om han klivit över och blivit censurerad ett par gånger genom åren).
I intervjuer väljer Martin Kellerman att tona ner viktighetsgraden i Rocky. Det är bara seriestrippar som man i bästa fall ska skratta åt, men det är mycket i det prestigelösa storheten ligger. Genom att ta ner livsfrågorna på krogsamtalsnivå sipprar existentiella frågor fram och behandlas. Hur ska man leva sitt liv i det moderna samhället? Varför är kärleken så komplicerad? Vad har man för ansvar gentemot andra människor?
Det finns också gott om sammanhang i boken där det är uppenbart hur humorn är viktigare än att bara ge läsaren ett garv. Den kan inte minst användas som försvar mot svårigheter och maktlöshet. Det finns en talande sida i mitten av boken där Rockys kompis Smacks har blivit misshandlad av vakterna på Spy Bar under en krogkväll och sedan inplockad av ett gäng poliser som misshandlat honom ännu mer. Han tänker inte anmäla saken för att inte ge dem ”ännu mer att fnissa åt i fikarummet” eftersom det ändå aldrig skulle leda till något.
Det frustrerande avsnittet slutar med citatet: ”Det är lätt att glömma att poliser också är vanliga människor som är helt olämpliga att jobba som poliser” och sedan kan man gå vidare och prata om annat även om Smacks blåtira finns kvar i några strippar till som en påminnelse av övergreppet.