Vardagsnära, idérik deckare

Den som i en dator klättrat omkring på någon av internets större hemsidor vet hur vilset det kan bli när flikarna blir för många och man inte riktigt vet hur man hamnat just där man är. Såpass förvirrad kände jag mig under de första kapitlen av Thomas Bryllas femma, Kvävande död. Det blir lite för många intrikata scenväxlingar på bekostnad av en rak och enkel läsförståelse.
Men man ska inte låta sig nedslås! Författaren räcker oss en hjälpande hand och knyter ihop tidstrådarna så att skeendet flyter i begripliga fåror. Bryllas "hjälte", advokaten Peter Bromander, väntar länge i kulissen, men desto mer utrymme får Anneli från hemtjänsten som fäst sig vid pensionären Tore, som bokstavligen får en kvävande död. Hon hittar honom livlös redan på bokens andra textsida.

Och hennes sambo Roger porträtterar Brylla som en riktigt obehaglig slyngel, ständigt i gråzonen mellan fiffel och småstölder och mer givande kriminalitet. Tores barn, Martin och Katharina, är vilsna själar och svävar mellan dåligt samvete för sin magra kontakt med pappa Tore - och hopp om hyggliga arvslotter. Barnbarnet Fredrik, Katharinas son, ser mest morfar Tore som en sponsor av Fredriks lite planlösa musikprojekt, påeldade av trägna haschförsök i ungdomligt oförstånd.
Bryllas personteckningar känns vardagsnära, och miljöerna målas upp med precisa penseldrag, efter grundliga närstudier. Och precis som i förra bromanderboken (Eld och svavel) känns språket hela tiden levande och idérikt. Även triviala skeenden ägnas författarmöda och ordglädje:
"Yvonne lämnade över några telefonmeddelanden. Peter konstaterade snabbt att inget av dem var av typen häftig eldsvåda som behövde omedelbar släckning. De tillhörde snarare kategorin pyrande och kunde tas om hand senare."

Intrigen är förledande enkel. Pensionären Tore blir sent en natt kvävd till döds i sin lägenhet där besöken av Anneli från hemtjänsten hör till hans få glädjeämnen. Att en vanlig pensionär mördas hör inte till vanligheterna, och både poliserna Lisbeth och Jeanette och privatspanaren Peter Bromander har svårt att hitta rimliga motiv - och därmed en sannolik gärningsman.
Brylla garnerar sin berättelse med små men viktiga detaljer som den tävlingssinnade läsaren bör lagra i minnet, den läsare som triumferande kan ropa ut att "nu vet jag vem som är mördaren!" Men de är bra att komma ihåg även om man "bara" läser för nöjes skull?

Personerna i Thomas Bryllas bromanderdeckare är långtifrån statiska. De förändras från bok till bok på ett sätt som verkligen liknar det vanliga "levande livet". Relationer bryts eller kommer i gungning. Nya prövas och överges. Vardagsbekymmer av alla tänkbara slag drabbar poliser, hemsamariter, forskare, advokater - och ogärningsmän. Dialogerna känns nästan som avlyssnade, sällan eller aldrig skorrar ett ordval eller tonfall onaturligt och bryter känslan av närvaro och verklighet för läsaren.
@Brödtext:När till exempel polisen Jeanette kommer på att hon behöver prata med Annelis mamma ringer hon till hemtjänstens Anneli som först inte vill hjälpa till:
Jeanettes röst hade en skärpa som inte funnits där tidigare. Anneli uppfattade förändringen och mumlade snabbt ett nummer. Jeanette upprepade och frågade sedan: - Och mobilen? - Hon har nästan aldrig mobilen på. Jag?
- Vad sa jag förut? Får jag numret nu! En ny sifferserie från Anneli. Sedan med tyst röst: - Varför ska du? vad vill du henne? - Tack för din hjälp! Vi hörs!
Men mer ska inte gläntas på förlåten till Bryllas femma som är en vardagsnära och läsvärd deckare!

Vardagsnära, idérik deckare

Personerna känns äkta, miljöerna närstuderade och dialogerna väl avlyssnade, skriver Gunnar Olsson om Thomas Bryllas nya deckare, skriver Gunnar Olsson.