Vardagslivet under ytan

En kvinna sitter på en ranglig bänk i en busskur vid havet. Men dagens enda buss har redan gått och en storm är i antågande. Ett ungt par, John och Putte, erbjuder henne att bo hos dem, åtminstone tills ovädret har dragit förbi. Så inleds den danska författaren Helle Helles nya roman, Ner till hundarna.
Bente, som berättarjaget kallar sig, blir snart en del av det unga parets liv. Trots att vinden mojnar stannar hon kvar på deras hörnsoffa, och när John råkar ut för en olycka är det hon som tar hand om deras hundar, och om grannen, den gamla damen Elly. Men allting blir mer komplicerat när Bente kommer allt närmare Puttes bror, Ibber, och när de båda jakthundarna som hon har ansvar för försvinner.

Ner till hundarna är Helle Helles sjunde bok, och den femte som kommer ut på svenska. Den nominerades bland annat till Nordiska rådets litteraturpris för år 2008. Nu blev det i stället norrmannen Per Petterson som vann, men förhoppningsvis kan nomineringen hjälpa Helle att nå ut till en större läsekrets i Sverige, för det är hon definitivt värd.
Hennes romaner är lysande uppvisningar i stilistisk minimalism och pregnans. "En kvinnlig Hemingway" har hon kallats, men det är egentligen missvisande, för hennes romaner rör sig i en utpräglat kvinnlig och vardaglig sfär. Hon skriver om människor som dricker kaffe, rostar bröd, röker och sover. Ibland pratar de med varandra, men det är sällan de säger något meningsfullt. Inte ens ett samlag verkar betyda särskilt mycket.

Samvetsgrant redogör Helle för vardagens alla triviala detaljer, utan att skilja mellan det viktiga och det obetydliga, och mot all förmodan skapar all denna överväldigande vanlighet en fascinerande helhet. Trots att det nästan inte "händer" någonting alls i Ner till hundarna läser man med oavlåtligt intresse. Det finns en stillsam kraft i det hon skriver, ett nästan deckaraktigt sug som gör det praktiskt taget omöjligt att lägga ifrån sig boken. Det beror förstås på att man anar närvaron av något annat, något mörkt och smärtsamt, strax under ytan.

I Ner till hundarna blir det aldrig riktigt klart vad detta är. Inte ens när vi så småningom får veta lite mer om Bente och varför hon lämnade sitt hem och sin sambo lär vi egentligen känna henne.
Vilket som är hennes riktiga namn får vi heller aldrig veta, däremot att hon är en välkänd författare. Det är emellertid länge sedan hon skrev något. Innan hon satte sig på bussen mot havet levde hon i en grå halvdager av apati och håglöshet. Iklädd mysdress tillbringade hon sina dagar på soffan, med en mörk filt upphängd framför fönstret. Hon varken läste eller lyssnade på radion, och att jobba var förstås uteslutet. Om nätterna malde tanken "loppet är kört" i hennes huvud. Hennes sambo ordnade så att en god vän som är skolpsykolog besöker henne, men själv tycks Bente inte vara medveten om att hon har ett problem - hon tycker bara om att gå i mysdress.
Nästan omärkligt formar sig Ner till hundarna till en stark och övertygande skildring av skrivkramp och depression.
Det är en roman som har en del gemensamt med den föregående romanen, Hus och hem, som nyligen kom ut på svenska (även den i utmärkt översättning av Ninni Holmqvist). De handlar om kvinnor som skriker av förtvivlan, men så tyst att de inte ens själva tycks höra det, och om en vardag som sträcks till bristningsgränsen över en avgrund av ångest.
Det är också berättelser om främlingar som kommer till ett slutet samhälle. Helle Helle skildrar den vindpinade byn i Ner till hundarna med lika stor inlevelse och ömhet som hon beskrev villastaden i Hus och hem. Samtliga karaktärer är tecknade med värme, sympati och humor. Hon har förmågan att skriva om "vanliga människor" och deras problem, utan att för ett ögonblick bli nedlåtande eller överlägsen, och hon fångar på pricken stämningen i den nordiska småstaden, dess klaustrofobi och tysta desperation, såväl som dess gemenskap, trygghet och stabilitet.

Det är skickligt och utan tvekan mycket läsvärt. Men precis som Hus och hem ger Ner till hundarna läsaren en viss eftersmak. Eftersom allting utspelar sig under ytan vilar det något ofullbordat och oförlöst över hela romanen, och man kan inte låta bli att undra om det som man tolkade som frånvaron av något kanske trots allt bara var tomhet.

Vardagslivet under ytan

Danska Helle Helles femte roman översatt till svenska rör sig liksom de tidigare i en kvinnlig och vardaglig sfär. Den formar sig till en stark och övertygande skildring av skrivkramp och depression, skriver Catrin Ormestad.