Vardagsdeckare på halvfart

Omslaget till Johan Nilssons andra bok Två sjöar speglar på fler än ett sätt romanens innehåll: en pojke på en luftmadrass som lojt plaskar omkring i en sommarsvensk skogssjö. På himlen ovanför ses den exakta spegelbilden, såsom den kan te sig en ljum augustikväll då solen gått ned och man har vattnets blanka skiva för sig själv - himlen i havet och havet i himlen. Likt pojken på luftmadrassen trivs romanens huvudperson tillika berättare Stefan utmärkt i sin hemstad Granbacka, präglat av badmintontävlingar och arbete på det lokala gruppboendet. Till skillnad från kompisen Micke och dennes flickvän Carina som när drömmar om nya upplevelser och vidgade vyer, framstår Stefan som Disneys tjuren Ferdinand: de väldoftande blommorna har ersatts av utdragna skogspromenader till de två älsklingssjöarna för lite lågintensiv kontemplation vid de tillfällen då vardagstristessen eller kärleksbekymren trots allt gör sig påminda.

Nilssons roman löper över de tre vännernas barndom och begynnande vuxenhet, formad av brytningstiden mellan 1970-talets politiska aktivism, och 1980- och 1990-talets ökade marknadsanpassning. Ungdomarna får utgöra exempel på livsvägar, där Stefans liknöjdhet kontrasteras mot Mickes otålighet inför livets långsamma tempo, och Carinas pockande konstnärskap som bara väntar på det rätta uttrycket och sammanhanget. Samtidigt vävs deras levnadsöden ihop av en till en början intressant deckargåta, där ett olöst mord på en badmintontränare tillika ordförande för den lokala maoistiska skp-fraktionen står i centrum. Men det som inleds som en intressant inblick i tidens polariserade och hätska ideologiska debatt, tappar strax fart till förmån för ingående beskrivningar av småstadslivet i sig: av utekvällar på det lokala innehaket Hotellet, av en romantisk historiett mellan Stefan och badmintontränarens dotter Annelie, av Mickes utlevande Stockholmsresor, av förtroliga samtal vid köksbordet.

Man får intrycket av att Nilsson försöker skriva sig fram till en hyllning av småstaden som andningshål, snarare än som en gudsförgäten och repressiv håla, vilket i sig måste ses som ett trendbrott i en samtid då landsbygden snarare står för stagnation och leda, än för själens lugn och möjligheten till en ljus framtid. Samtidigt känns motsatsparet storstad och provins, som genomgående fungerar som en sorts organiserande princip för romanen, i sammanhanget lite väl trubbigt. Den stereotypa skildringen av Stockholm som ytligt, känslokallt och aggressivt vinner förmodligen bara gehör hos läsare som ännu inte satt sin fot där. I en talande passage när Stefan besöker en allsvensk fotbollsmatch på Råsunda med hatiska och vrålande supportrar drömmer han sig tillbaka till ungdomens badmintonmatcher med varmkorv och schyst stämning. Här i storstaden tycks folk enligt den tillfällige besökaren Stefan i stället bara prata om bostadsrätter och äta någonting som heter "tapenade" och "parmaskinka".

Bortsett från de händelsefattiga passagerna då skildringen stundtals trampar vatten i ett försök att skapa lokalfärg, lyfter Nilssons text vid två avgörande tillfällen: i den rafflande tävlingsskildringen, då Granbacka Bollklubbs badmintonspelare har chansen att gå upp i division ett, och i de meditativa skogsskildringarna där Stefans tankeflöde verkligen förmår att engagera läsaren.
Genom att uppenbarligen behärska idrottens terminologi förmår Nilsson lyfta badmintondramatiken till ett allmänt plan som handlar om människans förmåga att bryta förväntningar, att på allvar testa sina gränser. Naturligtvis fungerar spelet som allegori för de tre vännernas livsval, för deras olika sätt att hantera livets långa respektive korta bollar och otaliga smashar. Samtidigt vill jag som läsare stanna där på planen mitt i matchens hetta, där Nilsson lämnar den smygande sentimentaliteten i småstadsskildringen och i stället fokuserar på det väsentliga. Mycket hade vunnits på ett romanbygge som koncentrerat sig kring skogen, planen och mordet.

Vardagsdeckare på halvfart

Johan Nilsson, författare till pappaboken Koka makaroner, väver i sin romandebut ihop tre vänners öden med en deckargåta. Händelsefattigt men med enstaka partier som lyfter, skriver Markus Huss.