En av de viktigaste diktsamlingarna på engelska som kommit ut de senaste 50 åren är Ariel av Sylvia Plath. Boken gavs ut 1965 två år efter Plats självmord i februari 1963.
Hennes man Ted Hughes hade redigerat ett urval ur det manus som Plath lämnade efter sig vid sin död. Först 2004 publicerades originalversionen av Ariel från 1962 av dottern Frieda Hughes. Nu kommer Ariel på svenska i översättning och med kommentarer av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.
Boken består av Plaths originalmanus plus de dikter som ingick i de engelska och amerikanska utgåvorna från 1965 och 1966. Tidigare har enskilda dikter översatts men nu finns alltså hela boken på svenska. Det är en litterär händelse.
De flesta dikterna i Ariel skrevs i ett kreativt rus sommaren och hösten 1962. Bara i oktober skrev Plath mer än tjugo dikter. Men i mitten av november tog flödet slut. Några av dikterna i boken skrevs så tidigt som i januari 1960 och den berömda inledningsdikten ”Morgonsång” kan dateras till den 19 februari 1961. I Ariel ingår därför texter från olika perioder i Plaths författarskap. Produktionen under åren 1960-62 samlade Hughes senare i två volymer som kom ut 1971: Crossing the water och Winter trees.
Under sin livstid gav Plath ut en enda diktsamling, The Colossus från 1960, och romanen Glaskupan. Varken debutsamlingen eller romanen möttes av något större intresse. Då Ariel publicerades 1965, innebar det ett postumt genombrott. Hennes berömmelse vilar i sort sett på denna bok som har gjort henne till en mytisk figur i den samtida litteraturen. Kanske är det äntligen dags att överge mytbildningen kring Sylvia Plath och Ariel.
Det finns två seglivade mytbildningar om Plath. Feministerna gjorde henne tidigt till sin ikon som kämpade mot ett patriarkalt samhälle och som drevs till att begå självmord. Skurken i dramat var Hughes som inte bara var otrogen och dumpade henne utan som även förvanskade hennes litterära kvarlåtenskap. Det var i alla fall feministernas version av historien. Själv teg Hughes länge om sin relation till Plath men 1997 gav han ut diktsamlingen Birthday Letters (Brev på födelsedagen) om deras förhållande. Det blev hans sista bok.
Den andra mytbildningen stod vissa ledande kritiker för, bland andra den engelske poeten och kritikern A Alvarez som skrev en studie av självmordet, The Savage God, där ett kapitel ägnas åt Plaths fall. Alvarez läste Plaths sena diktning utifrån hennes självmord och gjorde henne till en diktare som offrade sitt eget liv för sin konsts skull. Hon skulle medvetet ha odlat sin självmordsdrift för att skapa stor dikt enligt denna version av historien. Men egentligen var hon varken en radikal feminist eller en självmordsdiktare utan helt enkelt en driven och originell poet som i sitt sena författarskap sökte nya vägar för sin dikt.
Som inledning till en uppläsning i BBC i december 1962 sade Plath om texterna i Ariel: ”Dessa mina nya dikter har en sak gemensamt. De skrevs alla omkring klockan fyra på morgonen – den där lugna, blå nästan eviga timmen […] de skrevs för örat, inte för ögat: det är dikter som skrevs högt.” Texterna kom till under den timme då världen inte tycktes existera och då allt var möjligt. Det förklarar friheten och intensiteten i dikterna. Dessutom skrevs de för att läsas högt vilket återspeglas i rytmkänslan. I sin sena poesi är Plath ensam med skrivandet och den lyriska sången samtidigt som hon lyckas få kontakt med något allmänmänskligt arketypiskt. Det är just det som ger texternas deras speciella laddning.
Ariel innehåller många berömda dikter som nästan fått kultstatus: ”Lady Lasarus”, ”Tulpaner”, ”Skära”, ”Pappa”, ”39,5 graders feber”. Men för att komma förbi mytbildningen kring Plath vill jag koncentrera mig på andra mindre kända texter. Vad hon gör i sina dikter är att ritualisera och mytologisera vardagen med spädbarnsskrik, matos och gräl. Jaget öppnar upp sig för tillvarons urkrafter, vilket leder till att boken kan läsas som ett ödesdrama. Det förklarar också den dominerande känslan av existentiell panik eftersom alla liv slutar tragiskt och vi drabbas alla av kärlek och sorg. Världen är animistisk i dessa dikter och därför gäller det att besvärja hotfulla makter genom döds- och pånyttfödelseritualer. Särskilt stark är sviten om biodling som avslutar Plaths originalmanus.
(…) men jag
Har ett själv att återvinna,
en drottning.
Är hon död, sover hon?
Var har hon varit
med sin lejonröda kropp och
sina vingar av glas?
Nu flyger hon
mer fruktansvärd än
någonsin, ett rött
ärr på himlen, en röd komet
över maskinen som dödade
henne –
mausoleet, vaxkabinettet.