Våra ohjälpligt hopflätade liv

En gravid kvinna vars ansikte lyser av både glädje och skräck hastar ut från en gynekologmottagning i Paris och snubblar nästan på en städerska som tvättar trapporna. Kvinnan hejdar sig ett ögonblick men skyndar sedan vidare ut på gatan, ovetande om att hon just har mött sin levnadstecknare.Kerstin Strandbergs nya roman, En obeskrivlig människa, handlar om en kvinna som avger ett högtidligt löfte om att välja en människa på måfå, vilken som helst, och sedan beskriva hennes liv i detalj. Valet faller på den gravida kvinnan med den uttrycksfulla ansiktet, som visar sig heta Anna B och vara konstnär.Spion och GudHon är i Paris på ett konst­stipendium men återvänder snart till sitt hemland, som av allt att döma är Sverige — och bokens berättare följer med, hängiven sin uppgift. Hon ser sig som en blandning mellan spion och Gud och rapporterar omsorgsfullt om alla stora och små tilldragelser i denna Annas liv, glädjeämnen såväl som bekymmer.Där finns sönernas födelse, maken Johannes urskillningslösa givmildhet, beslutet att lägga målandet åt sidan och öppna ett bageri, grannarna från Namibia och Sydafrika som sprider glädje och oro i grannskapet, systerns död och Annas slit för att försörja en dansskola i Kapstaden.Ofullständig överblickNärvarande i boken är hela tiden berättaren som ofta tröttnar på sitt studieobjekt och tvivlar på om Anna verkligen är tillräckligt intressant för att föräras en så ingående beskrivning, men som ändå oförtrutet fortsätter. Till slut måste hon dock konstatera att det aldrig går att få en fullständig överblick av vad ett liv innehåller och att ingen människa är helt och fullt beskrivbar, inte ens en kvinna vars liv nästan bara kommer att handla om att hjälpa andra och i smyg skissa på ett självporträtt som aldrig blir färdigt.En obeskrivlig människa är en skälmsk, oberäknelig, starkt originell och tämligen spretig berättelse. De tydliga föresatserna om att beskriva en enda människa till trots dyker det upp en mängd karaktärer i berättelsen, vilket blir något av själva kärnan i framställningen. Ingen människa existerar för sig själv, kan man utläsa ur berättelsen om Anna, i stället går vi hela tiden in och ut ur varandra, våra liv är ohjälpligt hopflätade och förbundna.Kerstin Strandberg rör utan tvekan vid en del intressanta, till och med existentiella, frågor. En obeskrivlig människa är skriven i protest mot det meningslösa med att leva. Trots att tonen är lättsam och intrigen ofta snuddar vid det komiska och burleska handlar boken innerst om den plågsamma insikten om att allt det vi skattar så högt, våra tankar, minnen och kroppar, är förgängliga.Det uttalade syftet med att beskriva Annas liv är att besvärja döden, inte bara hennes, utan allas — döden som abstraktion och förfärande realitet. Tanken, kan man ana, är att om man studerar något tillräckligt noga blir det inte bara intressant, utan får också ett beständigt värde.Sympatisk grundtankeGrundtanken i romanen är således mycket sympatisk: Alla människor borde ha rätten att bli omsorgsfullt beskrivna eftersom varje liv är ett äventyr och på sitt sätt, ett mirakel. "Trots allt som är skrivet i litteraturen om olika människor återstår så ofattbart många som ingen bryr sej om att noggrant beskriva", konstaterar berättaren, och när man läser En obeskrivlig människa inser man att det faktiskt är det som alla böcker är fulla av, mer eller mindre framgångsrika försök att beskrivamänniskor.Problemet med En obeskrivlig människa är att Kerstin Strandberg aldrig får läsaren att känna att Annas liv verkligen är värt all denna uppmärksamhet. Berättaren uttrycker vid några tillfällen oro över att hennes studieobjekt är så godhjärtad och inte har några ovänner, och det blir faktiskt något av ett problem. Sällan har man varit så medveten om att litteratur behöver någon konflikt, inre eller yttre, för att bli intressant, som när man läser historien om den ängsliga, vänliga, välmenande Anna B.Lekfullt men putslustigtDet är synd att Kerstin Strandberg inte tagit sig an sitt ämne med ett större allvar, utforskat altruismens mekanismer på djupet och inte bara nöjt sig med att skrapa på ytan i Annas liv. Framför allt önskar man att hon vinnlagt sig om att ge berättelsen en stramare språklig form. I stället blir utförandet mest tramsigt, rentav fånigt. Den lekfulla tonen känns oftast bara putslustig, de hjärtknipande inslagen sentimentala, och hela formen med den närvarande berättaren känns daterad."En godtyckligt vald männi­ska vars mönster ska studeras och beskrivas i all oändlighet, hur roligt är det?" frågar sig berättaren, och som läsare måste man tyvärr svara, nej, det är nog inte särskilt roligt, åtminstone inte om det görs på ett så slarvigt sätt som i Kerstin Strandbergs roman.