Att uppkalla en tidskrift efter det decennium under vilket den ges ut verkar smart, eftersom man då redan från början har byggt in ett incitament för förändring och förnyelse: vart tionde år byter vi namn. Men en tidskrift som gör det, som faktiskt ändrar titel vartenda decennium, måste tvärtom erbjuda mer kontinuitet. Vara sig lik och samma, fast den heter någonting nytt. När nu 00-tal blivit 10-tal och första numret kommit, är det mesta också sig likt: Intervjuer, essäer, utdrag ur skönlitterära texter ? debutanters och etablerades. Det är bra på det sätt som också 00-tal alltid var, med stilsäkra skribenter och intressanta ämnen. Men spännande och nytt känns det inte, trots att det är just en ?ny våg? som det här numret handlar om, om det och dem som ska bli 10-talet och 10-talisterna. Tio stycken högintressanta kulturprofiler som spås bli fortsatt betydande under det kommande decenniet får frikostigt med plats. Ruben Östlund, Johan Kling, Sara Stridsberg, Jens Assur och Daniel Birnbaum är några av dem.
Att lägga intervjun med Marianne Lindberg de Geer allra först känns härligt förlösande: hon är skoningslös och hård som en syrlig karamell. Ibland går det sämre. I intervjuerna med Mirja Unge och Sara Stridsberg, båda signerade Jan Henrik Swahn, får läsaren frustrerat se på hur intervjuaren tar plats och utrymme från personen det är meningen att han ska intervjua. Det är ingen smickrande teknik ? om jaget kräver ett sådant svängrum är förmodligen essän ett bättre format. Men både Unge och Stridsberg säger strålande viktiga saker när de väl talar. Utdraget ur Johannes Anyurus kommande roman Skulle jag dö under andra himlar, får mig att längta till hösten då den kommer ut. Och kulturcheferna Rakel Chukri på Sydsvenskan och Gabriel Byström på Göteborgs-Posten drömmer om ett 10-tal där författare och intellektuella tar plats i den aktuella, offentliga samhällsdebatten. Jag också, jag också.