Vår tids fin de siècle-roman

Det är med rädsla för att bli besviken man tar sig an debutanten Johan Klings roman Människor helt utan betydelse. Här återvänder författaren delvis till den miljö han så träffsäkert och med närmast absolut gehör för Stureplansjargongen skildrade i spelfilmen Darling från 2007. Risken för att mötas av en blek bokversion gjord med filmframgången som råkopia känns överhängande, men bara efter några sidors läsning lättar anspänningen. Detta är en mycket bra roman.

I ett urbant ödeland, så som huvudstaden bara kan te sig en dallrande het sommar anno 1990-tal, driver den frilansande mediebranschjobbaren Magnus omkring på jakt efter ett påhugg. Likt hamnarbetarna under samma sekels barndom är det nu mediefolket som bollas mellan projektanställningar och frilansrespiter, där Magnus tillhör släktets dalande aktier. Precis som i Darling lyckas Kling genom en ekonomiserad och tät dialog fånga de mekanismer av uteslutning som drabbar den som inte längre har något värde på den sociala eller ekonomiska marknaden som stavas Stureplan. Samtidigt svider de självförebråelser och det ständiga mantrat "Det behöver inte betyda någonting" från Magnus egen sida allra mest. Den där blicken, den där korta men ändå alldeles för långa tystnaden, det där uteblivna svaret - kanske var det "bara en tillfällighet" intalar han sig gång på gång. Mobilens tystnad tycks öronbedövande. Magnus är redan pinsamt gammal med sina 30 plus, och utgör i sin bransch ett stycke skadat gods som man helst inte vill se i sitt smakfullt inredda receptionsrum -istället bör man investera i fräscht och piggt folk kring 25 som laddar varumärket med mervärde.

Det är imponerande att författaren så väl lyckas åskådliggöra hur vardagsdialogen, ju mer klischéerna nöts och blöts, töms på betydelse och liv för att av romankaraktärerna istället ersättas av ihåligt prat om exklusiv inredning och spontana semestrar.
Tvärtom är det här landskapet som vibrerar av liv, i miljöbeskrivningar som samtidigt fångar starka stämningar av stagnation. Den förlamande hettan tycks ha samma funktion som i Albert Camus Främlingen: en anonym kraft, som driver det viljelösa - på modern svenska det "jagsvaga" - subjektet mot sin undergång. Andra stämningar som berättelsen medvetet spelar med och mot är Hjalmar Söderbergs flanörromaner, och lyckas av bara farten- ja faktiskt - skapa vårt senaste sekels fin de siècle-roman.

Samtidigt är det inte bara en svart och effektiv samtidsskildring som tecknas i Klings bok. Tack vare just denna mörka mollton som mullrar under Stockholms somriga innerstad, blir ögonblicken av mänsklig värme så mycket starkare. Josefin, Magnus flickvän sedan två år tillbaka, som tycks alltmer avlägsen och omotiverad att svara på pojkvännens enträgna uppringningar, låter i en avslutande passage sin hand dröja vid jagberättarens kind i en plötslig akt av ömhet. Rörelsen blir för stark hos Magnus, som känner sig tvungen att vända bort blicken från Josefin och "se ut i skymningen där gatlyktorna glänste i mina ögon, som kors".
Likt scenen i slutet av Darling, då den hunsade Bernard och bortskämda Eva möts i en vänskaplig blick trots det uppenbara sveket från den senares sida, blixtrar skönheten fram ur det omgivande existentiella mörkret.

Vår tids fin de siècle-roman

Johan Kling, som år 2007 filmdebuterade med den hyllade filmen Darling, debuterar i dag med en drabbande uppföljare på prosa, konstaterar Markus Huss.