En bil kör av vägen utanför Nantes i Bretagne. Kvinnan som sitter vid ratten skadas allvarligt, medpassageraren, hennes bror, klarar sig oskadd.
Bumerang är en roman med en inbyggd gåta. Varför förlorar Mélanie, som är på väg tillbaka till Paris från sitt 40-årsfirande på ön Noirmoutier, herraväldet över bilen? Det finns inga yttre orsaker, olyckan inträffar just som Mélanie äntligen bestämt sig för att berätta ett barndomsminne för brodern Antoine.
Spänningen byggs långsamt upp. Det är först i slutet av romanen som läsaren får veta vilket minnet är.
Ett annat mysterium är de anonyma kärleksbrev, som spränger texten med ojämna mellanrum. Vem har skrivit dem? Och till vem? Att breven har med Mélanies barndomsminne att göra blir snart klart men de Rosnay anstränger sig att hålla läsaren i spänning. När det slutliga avslöjandet till sist kommer får åtminstone den här läsaren ingen aha-upplevelse: Var det inte mer än så?
Tatiana de Rosnays nya roman är välskriven för att inte säga habil. Människorna är vackra, emellanåt perfekta, statussymbolerna på plats, elegansen i klädstil och inredningsdetaljer frapperande, men de känslor de agerande ger uttryck för övertygar inte, det sentimentala tar alltför ofta över. Vad värre är, sorgen och döden har också sina givna platser i texten men de berör inte annat än i undantagsfall. Hit räknar jag den unga Margaux diktläsning vid väninnan Paulines bår: när hon citerar W H Auden och Christina Rosetti ryser jag.
Man kan också läsa Bumerang som ett utforskande av kvinnligt respektive manligt. Kvinnorna: Mélanie, Margaux och Mélanies döda mor Clarisse får kraft ur inre källor. Männen: Antoine, hans far Francois och tonårsson Arno försöker, och här minns jag Håkan Nessers karakteristik av männen i Berättelse om herr Roos, fylla sitt inre hål med yttre upplevelser.
Titeln Bumerang är välfunnen. Den anspelar på Mélanies barn- domsminne. Det som hände för närmare fyrtio år sedan slår tillbaka på hennes och familjemedlemmarnas liv.
Det finns en passage över havet från fastlandet till Noirmoutier, Le passage du Gois. Den fungerar vid ebb men svämmar över vid flod. En symbol för de villkor som de Rosnays romanfigurer lever under. För nyckfullheten som ritual.
Elisabet Fredholms översättning fungerar hyfsat men emellanåt önskade jag vid läsningen att hon gjort sig besväret att förklara för den läsare som inte är hemma i franska språket vad till exempel gitanes är och vad det står på matsedeln när Mélanie och Antoine firar hennes 40-årsdag med en finare middag på restaurang.