Var 68:orna urspårade idealister?

En analys av 68-vågen - rebellerna som rev ner auktoriteterna och sen försvann eller själva blev auktoriteter - har just kommit ut.Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker har tagit ett ambitiöst och intressant grepp, skriver Tore Winqvist.Bland alla de politiska symboler som får anhängares och motståndares hjärtan att klappa häftigare finns också så prosaiska ting som årtal. Det mest symboliska årtalet under förra seklet var nog 1968, som alla omedelbart associerar till ungdomsrevolt, vänstervindar, livsstilsexperiment och annat som man alltefter tycke och smak reagerar starkt på. En rad sådana fenomen nådde sin kulmen just det året eller strax därefter.Men vad återstår av dem nu, och hur ska man bedöma dessa strömningar i dag? Om det har ett par göteborgska statsvetarprofessorer, paret Ulf Bjereld och Marie Demker, åtskilligt intressant att säga i en bok som kombinerar ambitiös samhällsvetenskaplig forskningspraktik med en portion öppet personliga åsikter.En huvudtes i denna genomgång av "1968 års uppror" är att den från början drevs av "bra" idéer och paroller: samma strävan efter rationalitet, jämlikhet, universalism och solidaritet som har haft en stark ställning sedan det andra symbolmättade året, 1789, men nu med mer uttalade mål att riva ner alla bromsande auktoriteter. När väl 68-andan fått kraftigt genomslag visar den emellertid, enligt Bjereld/Demker, starka tendenser till att inte bara riva auktoriteterna (familj, patriarkat, monogami, kyrka, skola, stat och kapital), utan också att upplösa alla de normer för vårt beteende som krävs för att samhället skall fungera civiliserat och människor kunna leva tryggt och drägligt.Själva infallsvinkeln är nog inte så ovanlig, däremot är den systematiska genomgången av turbulensen på olika områden och de många exemplen på mätbara hi­storiska auktoritets- och normförändringar ettutmärkt grepp. För oss som var med när det begav sig (i en ålder "mellan" de polariserade generationerna) är det mycket man känner igen och man ska inte klandra Bjereld/Demker för att de ofta röjer sina kluvna känslor inför det fenomen de studerar. Stora teoribyggen, som det faktiskt är frågan om här, är lättare att granska och finputsa om konstruktörernas egna värderingar åtminstone skymtar. Här verkar författarna skissera en 68-typ som från början drevs av en idealistisk, kollektivt inriktad världsförbättraranda men senare gled in i en individualistisk, normlös och jagcentrerad livsstil.Visst fanns det klara fall av den typen, men jag tror att en mer generell förklaring måste utgå från att båda elementen fanns från början till slutet hos samma personer. Stämningarna kring kårhus­ockupationer, manifestdebatter etc visade tydligt att här var det en ny elit som kom och ville ange tonen. Man kan ju mycket väl vara vänsterradikalt beredd på egendomsgemenskap och diverse revolutioner och samtidigt egotrippad och intelligenssnobb.Drivkrafterna bakom revolten var säkert i hög grad de gamla irrationella, psykologiska: behovet att stå för något annat än föräldrarna, föraktet för den ljumma lagomheten. En påfallande stor del av de tongivande aktörerna hade just den överklassbakgrund som predisponerar för den typen av lite exhibitionistisk generationsrevolt. De våldsamt ökande studentkullarna gav, i kombination med världshändelserna, kritisk massa åt "upproret". Därav kom sig också den delvis högaktningsfulla ton med vilken revoltörerna bemöttes, särskilt i Sverige, där socialdemokratin mer än annars kom i kläm som symbol för etablissemanget.Parallellt med 68-vågen vidgades också utrymmet för vad Bjereld/Demker kallar de "fria logotyperna", de som också kan kallas kunskapens källor och dess präster och prästinnor, med ett mellankrigsord "klerkerna" eller de intellektuella. Här finns alla slags konstnärer och kulturarbetare, opinionsbildare av alla slag mellan präster och dokusåpakändisar. Bjereld/Demker skiljer mellan två varianter: världsförbättrarna och självförverkligarna. Det är en fruktbar förenkling. En förskjutning mellan dessa båda grupper av individualister kan ge stora effekter på det så kallade kulturklimatet.Bjereld/Demker förefaller att hänga upp det mesta av sin underförstådda kritik mot 68-arvet på dels en socialdemokratisk folkhemssympati, dels en kristet färgad sympati för gemensamma moraliska normer. Att starka sådana normer behövs skallhär inte bestridas; däremot att "allt skulle vara tillåtet om det inte finns någon Gud", den klassiska kulturkonservativa övertalningsdefinitionen.Det senaste halvseklet har inneburit en utomordentligt stark individualisering av människors livsvillkor och normer. Bjereld/Demker jämför antalet skilsmässor (9 000 år 1960, 20 000 år 1980 och även i dag), förvärvsarbetande småbarnsmödrar (35 procent 1965, 85 procent 1985 och något fler i dag), gudstroende (83 procent 1948, 38 procent 1990 och antagligen unset färre i dag) osv. De enda auktoriteter som de tycker har stått pall något så när är idrotten (genom hyfsade ledare) och monarkin (kanske som surrogat för alla med undermedvetet sug efter oföränderlighet).Det starkast kända och kanske mest sympatiska med den här boken är att den på en gång accepterar auktoriteternas (de aldrig ifrågasatta förebildernas) fall och propagerar en förstärkning av människors samhälleliga normer, helt enkelt altruism som spärr för den allestädes befintliga egoismen.Alltså ja till "avskammifieringen" av det sexuella men nej till det cyniska parasiterandet på samma grunddrift i vedervärdiga tv-excesser, ja till uppkäftig diskussion i klassrummen men nej till ambitionsbefriade skolkskolor, ja till modernitetens arv från 1789 men nej till flummig så kallad postmodernism och annan högfärdsrelativism.För den skull behöver man nog inte buga för den ytterst blandade 68-vågens förmenta värdegrund, det räcker med demokratins något äldre och stabilare.