Vanvettigt bra!

Darling River är så vanvettigt bra! Det går omöjligt att börja på något annat sätt än just så - i en kapitulation inför Sara Stridsberg och hennes ojämförliga förmåga att skapa romanvärldar som man aldrig vill lämna. Att de ofta stinker av mensblod, spyor, otvättade kön och våldsamt äckel ändrar inte på den saken. När jag läser Darling River tänker jag att jag aldrig vill läsa någon annan bok igen och när jag tänker på Sara Stridsberg så tänker jag att så länge hennes författarskap är vid liv så finns det knappast några ordentliga skäl till att oroa sig för den svenska samtidsprosan. Låter det överdrivet? Som reservationslös beundran? Kanske det. Det kan jag inte göra något åt. Eller, jag har inte lust. Det är tillfredsställande att få kapitulera.

Drömfakulteten (2006), Sara Stridsbergs andra bok, utsågs i Sydsvenskans stora enkät till 00-talets bästa svenska roman. Romanens berättelse om Valerie Solanas, med den verkliga SCUM-manifestförfattaren och Andy Warhol-prickskytten som förlaga men i form av en alldeles egen fiktiv gestalt, och hennes mor Dorothy i den amerikanska södern slog omkull kritikerna och gav Stridsberg Nordiska Rådets litteraturpris.
Och så Happy Sally, denna fantastiska debutroman från 2004. Den som börjar hos kanalsimmerskan Sally Bauer, den första skandinaven att simma över Engelska kanalen, och utvecklas till en hel värld om kvinnors längtan och drömmar.

Stridsberg har gjort det till sin grej att omstöpa kända öden och spinna sina egna berättelser kring dem. Både Sally Bauer och Valerie Solanas har getts evigt liv i sina nya fiktiva gestalter. I Darling River, med undertiteln "Doloresvariationer", är det Vladimir Nabokovs Lolita som fiktionaliseras ytterligare i Stridsbergs hand. Den unga flicka som Nabokovs figur Humbert Humbert sökte komma nära genom att gifta sig med hennes mor, kommer hos Stridsberg i flera skepnader.

Där finns Lo, en ung flicka som förför äldre män nere vid floden, Darling River, medan hennes far väntar i bilen en bit bort. De två lever i ett slags symbios sedan Los mor gett sig av: "Jag tänker ibland att jag tog hennes plats, jag uppfattade det som ett slags jungfrulig plikt", funderar Lo vid ett tillfälle.

Där finns också Dolores Haze som vi möter när hon precis ska föda sitt barn, på det som ska komma att bli hennes dödsbädd. Stridsberg fyller i de luckor som Nabokov lämnat i sin berättelse om Dolores/Lolita och skildrar tiden före den död i barnsäng som han skrev skulle drabba hans romankaraktär. Ytterligare en story är om aphonan Ester, inburad i Jardin des Plantes och föremål för en vetenskapsmans experiment: han vill få henne att rita inför publik. Den fjärde berättelsen är den som berättas under titeln "ur moderkartan" - om en mor som flyr, som reser över kontinenterna från plats till plats. Kanske är hon den mor som lämnat Lo och fadern vid Darling River, kanske är hon alla mödrar.

Dessa fyra berättelser löper parallellt genom hela romanen, samtidigt fristående och intimt sammanflätade - precis som i debuten Happy Sally. De utgör på ett sätt flera lager av samma berättelse, dessa kvinnor. Eller honor, om apan ska höra dit. Och det ska hon, för det djuriska går igen överallt; i Dolores Hazes oformliga gravidkropp och i Los ungflickskropp som med åren inte bara blir allt fetare utan också alltmer kropp - en plats för män att utnyttja, för en far att smycka ut i för små klänningar, för socker och alkohol att deformera. När romanen slutar är Lo trettiosex år, men hon har inte ändrat något i sin livsstil sen hon var elva. Hon förblir i sin Lolitaroll och visar därmed hur illa drömmen tål att åldras.

Sara Stridsberg skriver fram en värld där det fulast brutala och det mest undersköna existerar sida vid sida. Hon är mån om sina naturskildringar, landskapen är på en gång vackra och sönderbrända, himlarna rosa men hotfulla, floden vacker men gyttjig. Vackra klänningar som måste hållas ihop med säkerhetsnålar när kroppen sväller, skira underkläder som inte har tvättats på veckor. Oskuldsfullheten och våldet, hela tiden nära varandra. Inte bara en gång kommer jag att tänka på Shirin Neshats videkonstverk Kvinnor utan män, som också den skildrar våld och förtryck mot en utomjordiskt vacker kuliss.

I alla sina tre romaner har Stridsberg haft ett ganska sparsmakat språk, koncentrerat samtidigt som det har en extrem kraft och dessutom är så överöst med symboler av olika slag. Bilar, flygplan, klänningar, dofter, rosor. Överallt rosor. Det är kitschigt, magiskt och alldeles oemotståndligt. Det finns inga lyckliga slut i Sara Stridsbergs romaner, inte i Darling River heller. Lyckan ligger i stället i att det finns någon som skriver sådana här romaner.

Vanvettigt bra!

Therese Eriksson kapitulerar inför Sara Stridsberg och hennes ojämförliga förmåga att skapa världar som man aldrig vill lämna, trots att de ofta stinker av mensblod, spyor och otvättade kön.