Vältalare som formade Sverige

I början av 1990-talet dök det upp ett nytt litet ämne, retorik, på många gymnasiers växande listor över tillvalsalternativ. Det lockade diskussionsglada och utåtriktade elever som kanske börjat känna vittring på media-, reklam- och marknadsföringsvärldens växande betydelse.Konsten att tala (och skriva) slagkraftigt och övertygande har väl alltid varit en viktig färdighet, men viljan att öppet erkänna och dissekera den går i vågor och har de senaste decennierna antagligen haft högkonjunktur. På alla nivåer har termen retorik haft en renässans, och nu finns en sakkunnig och lättläst översikt över retorikens teori och praktik i vårt land, Svensk retorik, av förre Uppsalaprofessorn i ämnet, Kurt Johannesson. Den är som sig bör vederhäftig och klar, och trots att författaren kan alla retoriska konster och knep utan och innan håller han sig själv nästan undantagslöst till en strikt neutral och flärdfri normalprosa. Det gör han rätt i; på så vis framträder den stilistiska teknik som vi bearbetats med från Cicero till Palme tydligare och effektivare.Ett viktigt tema i boken är de hi­storiska vägskäl och vändpunkter i vår historia där talekonsten haft avgörande betydelse. Här finns heliga Birgittas "uppenbarelser", pricksäkert inplacerade i den lilla nisch av offentligt inflytande som återstod för medeltidens kvinnor. Här finns de tre "stora" kungarna Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Gustav III, som uppenbarligen alla var utpräglade talarbegåvningar, var och en präglad av sin tid — renässansens kraftfulla rättframhet, stormaktstidens förbluffande receptivitet och 1700-talets franskpåverkade raffinemang. En stor del av de klassiska citaten och en rad andra belysande texter finns med, oftast med dåtidens ordformer och ortografi. Det höviska och i våra öron ibland uppstyltade språket stämmer väl med innehållets ofta cyniska beräkning, men det finns också ärliga övertygelser i högtidlig och för samtiden gripande förpackning.Retoriken är förstås en underavdelning av litteraturvetenskapen med ett speciellt perspektiv, och de stora författarna — Stiernhielm, Bellman, Tegnér, Strindberg — är milstolpar även retoriskt. En av Johannessons relativt få teser eller ansatser till sådana är att svenskan kanske hade varit rikare i dag om den tagit starkare intryck av Stiernhielms "virtuosa konst och götiska visioner". Andra stora ordkonstnärer som bidragit till att forma vår retoriska nutid är Linné, Wallin och Nathan Söderblom.Bland politikerna koncentrerar sig Johannesson på de socialdemokratiska ledarna: Branting och Palme som aristokratiska och durkdrivet eleganta retoriker, Per-Albin Hansson som den folkhemske där emellan.I partiets pendling mellan agitation och förtroendeskapande försiktighet ligger vår nuvarande Göran Persson förstås närmast den senare polen.I efterhand kan vi ofta se de hi­storiska omständigheter som fått kungar och diktare att välja ton och våglängd och budskap så som de faktiskt gjorde. Och förmodligen skulle man kunna göra något liknande nära nog i realtid med den talekonst vi framöver kommer att möta från Persson, Reinfeldt och våra andra större ordbrukare.