Välstrukturerat om KBT i praktiken

Inom psykologin precis som inom många andra kunskapsområden finns olika ”skolor” eller riktningar som tidvis varit i luven på varandra och som var och en har gjort anspråk på att sitta inne med den enda sanningen, och på olika sätt har misstänkliggjort motståndarlägret. Inom psykologin är de båda huvudriktningarna (numera) den psykodynamiska, ursprungligen psykoanalytiska psykologin med rötter i Freuds teorier, och KBT, kognitiv beteendeterapi, med rötter i inlärningspsykologi, Pavlov och Skinner.

Till en början fullständigt omaka har dessa psykologiska riktningar under senare år alltmer närmat sig varandra, vilket inte minst avspeglas i hur deras behandlingsmetoder utvecklats, i psykodynamisk terapi med perspektiv som mentalisering och affektfokus samt skräddarsydda korttidsterapier för olika slags problematik, och i KBT med den så kallade tredje vågens KBT som i mycket bryter mot den tidigare kognitiva trenden (tänka annorlunda, tänka ”positivt”) och i stället lyfter fram begrepp som acceptans och medveten närvaro eller mindfulness som ett viktigt tillskott till arbetet med beteendeförändring.

En ny och mycket läsvärd genomgång av de mest kända och dokumenterat effektiva inslagen i KBT-behandlingarna, 12 verktyg i KBT – från teori till färdighet, ger en god bild av hur KBT utvecklats till att också betona traditionellt ”psykodynamiska” eller humanistiska värden, såsom den terapeutiska relationens betydelse och vikten av att terapeuten är bekräftande, empatisk och förmår lyssna på vad klienten har att berätta – och kan förmedla tillbaka att han eller hon har lyssnat, i form av ”reflekterande lyssnande”.

Boken har skrivits av psykologerna Steven James Linton och Ida Flink, professor i klinisk psykologi respektive doktorand i hälsopsykologi vid Örebro universitet. Betydelsen av att terapeuten förmår upprätta en god kommunikation i det terapeutiska samtalet beskrivs som det första av de 12 KBT-verktygen i boken, själva grunden för att behandlingen ska kunna bli lyckosam. Likaså beskrivs vikten av psykoedukation, det vill säga att terapeuten förmår skapa en gemensam förståelse för klientens problem och hur de (ofrivilligt) vidmakthålls, i syfte att göra klienten delaktig och motiverad för behandlingen. 

Fram tonar bilden av en terapeut som förväntas vara lyhörd, icke-dömande och icke-generaliserande, som aldrig låter terapin bli en fråga om övertalning och som har en strävan att göra behandlingsrelationen så jämställd som möjligt, i termer av klientens aktiva medverkan och förståelse. Det är ett behandlingsupplägg som saknar dold agenda, där allt helst ska vara uttalat och begripligt för båda.

Och på samma gång presenteras dagens KBT, som ett lapptäcke som rymmer såväl klassisk beteendeterapi, med hårdvarumetoder som ”exponering” (att gradvis utsätta sig för det man undviker som pesten, må det vara spindlar, ormar eller hissar, ni har säkert sett på tv hur någon beteendeterapeut på ett förbluffande sätt lyckats få en person med ormskräck att gosa med en orm), till österländskt inspirerade förhållningssätt för att iaktta och acceptera egna oönskade tankar och känslor, i stället för att försöka bli av med dem, vilket bara brukar förvärra plågan av dem.

Tillika tar man upp värdet av att i terapin arbeta med personliga livsvärden och mål, något som kommer från ACT, Acceptance and commitment therapy, en ny och mycket uppmärksammad KBT-form.

I korthet handlar det om att acceptera känslan i stunden, men att träna sig i att ta den för vad den är och inte nödvändigtvis låta sig styras av den, och i stället låta de mer varaktiga, grundläggande livsvärdena utgöra kompass för ens handlande. Detta kan bli avgörande till exempel vid missbruksproblematik som i hög grad styrs av impulser i stunden och enligt ACT är en form av undvikandebeteende (av plågsamma känslor och tankar).

Lite underligt är det måhända att den traditionella beteendeanalysen, ett omistligt inslag i KBT där ett beteende analyseras i termer av vad som utlöst det och vilka konsekvenser det får, nästan helt saknas i boken, sånär som några inpass i kapitlet om exponering. Författarna hänvisar till andra böcker i ämnet, och detta är förmodligen en nödvändig prioritering för att kunna rymma så mycket om KBT-behandlingens olika verktyg i en och samma volym.

Sammantaget är det en föredömligt pedagogisk och välstrukturerad framställning om KBT som Steven James Linton och Ida Flink åstadkommit, en bok avsedd att användas inom utbildningar, men som med behållning också kan läsas av allmänintresserade som vill få en uppfattning om vad KBT står för i dagsläget.