Välskrivna rumänska noveller glimrar för lite

Det är alltid lite knepigt med samlingsvolymer med noveller av ett antal olika författare; så snart man som läsare kommit in ett litterärt temperament och tempo, är det dags att bryta och kastas in i nästa. Med samlingen Skräpliv. Rumänska berättelser, har dock 2244 och formgivaren Lotta Kühlhorn gjort vad de kunnat för att motverka detta, novellerna är tydligt avgränsade från varandra med svartvita porträttfoton av författarna (tagna av Cato Lein). Det hjälper, men det problematiska i läsarten kvarstår.

Och kanske än mer problematiskt: risken att man läser alla dessa vitt skilda noveller som en enhet, som om vi i läsningen av Skräpliv skulle få en klar bild av det litterära Rumänien. Vad vi får är i stället ett smakprov, en gottepåse ur vilken vi kan plocka de författare som verkar mest intressanta och hoppas på att vi får möta deras författarskap i sin helhet i svensk språkdräkt.

Något liknande var fallet med den samling brasilianska noveller, Brasilien berättar: Ljud av steg, som kom häromåret. Och detta är väl det dystra faktum som litteratur från förbisedda nationer och språkområden har att möta – marknaden frodas inte av det som ses som perifera översättningar. Det är bara det att de inte är perifera! 2244 fyller en lucka med sin utgivning från området kring Svarta havet, och det gör de med den förtjänsten. Deras böcker håller alltid hög kvalitet.

Så också Skräpliv. I elva noveller får läsaren möta rumänsk samtidslitteratur, sådan den ser ut vid sidan av Cartarescu och Müller – de två elefanterna vars författarskap har den digniteten att de numera alltid översätts. Novellerna sträcker sig över rum (land och stad) och tid (kommunistiden och efteråt). Det är naturligt att ett land som Rumänien föder författarskap som behandlar och kommenterar diktaturen, många av novellerna handlar också om det. Ibland på ett helt otippat sätt, som Florin Lazarescus Farbror Mihai och kamrat Gud, som handlar om hur Mihai fick kamrat Ceausescus välsignelse att anlägga en stor damm med karpar mitt i ingenstans.

Lika ofta som det politiska Rumänien utgör självklar fond hos dessa författare, handlar de dock om helt andra saker. Som den ensamma Sofica i Adela Grecanus Men tänk om, vars hela tillvaro upptas av hennes dividerande kring vad olika handlingar skulle leda till – med resultatet att hennes liv inte tycks leda någonstans. Eller, Bogdan O. Popescus titelnovell Skräpliv och Dan Lungus Mellan fem och halv sex, vilka båda behandlar den omöjliga kärlekens villkor, från fundamentalt olika utgångspunkter.

Gemensamt för novellerna i Skräpliv är att de alla är välskrivna och intressanta. Och det är ett väldigt tamt omdöme, inte sant? Det beror också på att helhetsintrycket förblir just sådant – kraftlöst. Ingen av novellerna är dålig, men ingen sprakar och glimrar heller. För den som är begränsat insatt i rumänsk litteratur är det svårt att avgöra om det är urvalet som är problemet, eller om det helt enkelt är detta med upplägget som spökar. Men, det är något av ett problem för Skräpliv att Henrik Nilssons förord lyser starkare än dess egentliga stjärnor.