Välskrivet men kontaktlöst

I Stockholms skärgård finns ett gammalt hus där tiden tycks ha stått stilla. Och i det gamla huset bor en stum gubbe. Men han är inte ensam. Huset är hemsökt.
Men Dagmar är inte bara en spökhistoria, det är också en historia om Markus, en godmodig trettiofemåring med böjelse för vardagsfilosoferande. Så en dag ärver han ett bibliotek av sin mormor. Han tycker om att bläddra i böcker, känna deras vikt i handen och slå upp på måfå. För mycket läsning gör dock Markus sömnig.

Men bland mormors böcker finns några som inte fungerar som sömnpiller, nämligen Sven Barthels seglarhistorier. Markus blir så förtjust att han bestämmer sig för att gå seglarkurser och köpa en folkbåt. Det är på den vägen han omsider finner sig i det gamla spökhuset.
Spöket som hemsöker huset är en avlägsen släkting till Markus. Hon heter Lalla och hennes öde sägs vara särdeles märkligt på ett oförklarligt vis. Lalla, får vi reda på i romanens efterord, är även släkt till författaren själv, Oscar Danielson.
Den tigande gubben som håller till i huset skulle kunna vara ett spöke han med. Men det är mindre troligt eftersom en dam från hemtjänsten kommer dit då och då och intygar hans verklighet. Man bör dock inte betona spökaspekten alltför mycket. Bokens huvudperson är ändå Markus och det som rör sig i hans huvud.

Han är en sympatisk filur; godhjärtad, trevlig och med anlag för grubblerier. Framför allt så gillar han inte nymodigheter och tekniska prylar. Han är ganska fumlig och saknar kvinnotycke (Dagmar är en folkbåt). Det är med andra ord svårt att inte tycka om honom.
Markus är en noggrann iakttagare av sin omgivning. Till skillnad från den övriga mänskligheten i dagens värld så verkar han ha obegränsat med tid. Något annat som skiljer honom från många andra moderna människor, är att han har blick för det som är nära. Något som dagens människor ofta klagar på är ju svårigheten att leva i nuet.

Han längtar efter ett gömställe, någonstans där ingen kan hitta honom. Där han får vara helt ensam. Men han är för feg för att förverkliga sina planer. Tystnaden och mörkret skrämmer. Nu- tidsmänniskan är inte van. Det är som Kerstin Ekman skriver i sin långa essä Herrarna i skogen. Det går inte längre att hitta en plats i skogen varifrån man inte kan höra bullret från motorvägen. De tysta gläntorna blir färre.
Det finns romaner som är bra, men som ändå är svåra att ta sig igenom. Dagmar är en sådan. Jag hittar inga flagranta fel . Den är välskriven och har karaktär. Men trots detta så vandrar tankarna ohjälpligt iväg under läsningen.
Det saknas något. Den där kontakten uppstår inte.

Välskrivet men kontaktlöst

Det finns romaner som är bra, men som ändå är svåra att ta sig igenom. Dagmar är en sådan, skriver Mohamed Omar om Oscar Danielsons i dag utgivna bok.