Välprofilerade Uppsalabor i närbild

Uppsala har sin alldeles egna krönikör. Hon heter Gunilla Lindberg och har till allt annat också det privilegiet att ha vistats i staden hela sitt liv. Utgångsperspektivet från Domtrapphuset gör dessutom att hon har en osedvanlig förmåga att kunna betrakta Fyrisstaden från flera håll samtidigt. Gunilla Lindberg vet åtskilligt om det akademiska livet. Men hon har genom självsyn även gedigna erfarenheter av det and­ra Uppsala, det man länge talade tyst om. I varje fall när pompa och ståt stod på programmet.I en serie böcker, ibland förnämligt illustrerade, ofta med utgångspunkt i en spänstig verbal formuleringsförmåga, har vår stad fått sin nutidshistoria skildrad med stor sakkunskap av Gunilla Lindberg. Många gånger har det handlat om byggnader och miljöer som sedermera skattat åt förgängelsen. Vid andra tillfällen har människorna fått stå i förgrunden. Jag föreställer mig att den som tagit del av dessa volymer vet åtskilligt om vad som förevarit. I varje fall sedan 1930-talet.Varje höst brukar Gunilla Lindberg finnas representerad i bokfloden med någon ny uppsaliana. Denna gång heter boken Profiler i dag i mitt Uppsala. I förordet stannar författaren till en stund och begrundar huruvida tillgången på färgstarka människor var bättre förr i världen. Och visst är en sådan undran på sin plats. Var finns dagens HS Nyberg, Ingemar Hedenius, Ejnar Haglund, Sven Ruthberg eller Karl Söderberg?Personifierar 1900-taletÄndå är det inte mindre än 17 människoöden som finns med i den här boken. För att börja med att anlägga en genus­aspekt. Varför är det bara fem kvinnor? Ett par har hoppat av, enligt vad förordet förmäler. Men ändå!Hans Alsén får inleda och någon som bättre personifierar 1900-talet och dess samhällsutveckling torde vara svårt att uppbringa. Efter de tidigaste åren i kvarteren vid Dragarbrunnsgatan med fosterföräldrar utbildade sig Alséntill handsättare och inträdde därmed i en verksamhet med de stoltaste yrkesföreträdarna, typograferna. Sedan gjorde politiken liksom Almqvist & Wiksell och UNT sitt till, innan det blev dags för poster som kulturkommunalråd och landshövding. Gunilla Lindberg lyssnar och antecknar, uttrycksfulla bilder beledsagar skeendet.När turen kommer till Vanja Brunzell är det de fria konst­utövarnas villkor under ungefär samma tid som återges. Det finns mycket inlevelse i den texten. Inte minst när motigheterna längs vägen berörs. En annan sida av 1900-talet representeras av frisören Walter Hoffman, när denne berättar om krigets verklighet från polsk och tysk horisont. Tuulikki Koivunen Bylund, långt senare, är bokens företrädare för det andliga ståndet. På tal om Mattias Klum har Lindberg hittat epitetet ärlighet, för att beskriva dennes fotokonst. Och det är en benämning man gärna instämmer i.Kapitlet om Elsie Johansson är en höjdare och borde vara obligatorisk bredvidläsning för alla som sett pjäsen Nancy Viktoria på Stadsteatern. Lundensaren i sällskapet heter Knut Knutsson. Att härkomsten från Lund betonas, hör samman med den tid då Sverige inte hade så många universitet. Då stod rivaliteten mellan Uppsala och Lund när det gällde universitetens status. Det var betydligt viktigare än forsränning och champagnefrukost, något som nytillkomna Uppsalabor kanske inte känner till.KulturfrämjareEva Netzelius har varit Uppsalabo sedan 95 år och det är det inte många som kan konkurrera med. Mina egna 47 väger tämligen lätt. Brita och Nils Brage Nordlander hör givetvis hemma i en sammanställning av det här slaget. Teaterhabituéer, litteraturentusiaster, skrivkunniga och allmänt kulturfrämjande som de är. Om Mario Sousa kan man kanske säga att han inte är som Lars Ohly, eftersom Sousa beundrar både Stalin och Castro. Och för Robert Sunds del torde det bli svårt att hitta någon som bättre fyller alla kriterier för en körentusiast.Stig Strömholm är ämbetsman, forskare och diktare, en kombination som kanske var vanligare förr i världen. Att Strömholm vid vuxna år sökte upp sin gamle lärare Alexander Falk och fortsatte gymnasieårens studier i latin och grekiska är en svårslagen merit. Owe Thörnqvist får vara med på sådana från fornstora dar. Men visst är han en språkekvilibrist av guds nåde!Nöjesjournalisten LindbergTvå av herrarna i sällskapet har väckt Gunilla Lindbergs speciella förtjusning. De är Stefan Parkman, som vid sidan av musiken har bilkörning som en tung last. Och Lasse Svensson, festfixaren och krögaren, som numera står mycket högt som idol för det unga Uppsala. Där kan alla gamla mossiga kulturpersonligheter, författare och slikt folk, slänga sig i väggen, som det heter! I avsnittet om Lasse Svensson undrar man också om inte intervjuaren har fallit rejält för denne nöjesprofils charm.Vad Gunilla Lindberg därutöver visar i det sammanhanget är, att hon utan vidare skulle kunna hoppa in som nöjesjournalist, varhelst behov finnes. Frågan är förstås vad textreklamnämnden skulle säga, om den här intervjun publicerades i en dagstidning. Nu gör den inte det. Och tur är väl det.Flera personer saknas i boken: Teddy Brunius, Thure Stenström, Kerstin Berglund, Tore Frängsmyr, Dina Schneidermann, Bo Wirmark, Sigrid Kahle, Ola Carlsson och även Cecilia Wikström, som är på god väg att bli en ledande Uppsalapersonlighet. Så också Peter Englund. För att nämna några. Men de får väl vara med nästa gång i stället.