Allt vad en riktigt stor författare skrivit är av intresse för det ljus det kastar över verket som helhet, men allt är för den skull inte lika bra. Som upphovsman till romanerna Odysseus och Finnegans Wake hör James Joyce till de främsta inom modernismen, men som ungdomlig poet kan han vara nog så medioker. Inget konstigt med det.
Hans samlade dikter är inte många och flertalet har tidigare översatts till svenska. Nu föreligger de i nytolkning av Lars Johansson. Han har skridit till verket med stor ambition redovisad i ett förord: Så långt möjligt följa originalets rim och rytm men avstå från ett fixerat anal stavelser per rad. Ett klokt beslut eftersom engelsk poesi har två varandra kompletterade metriska system. Liksom för vår del är det huvudsakligen växlingen mellan betonade och obetonade stavelser som gäller, men därtill kommer ibland den av romansk litteratur influerade principen med ett fast antal stavelser per rad som är främmande för oss. Ofta lyckas Johansson utmärkt, som i den dikt där han hämtat titeln till sin utgåva: Blänk av ametist. Joyce var bara nitton år då han skrev den 1901.
Skymningen skiftar från ametist
till djupare blått i skyn;
Lyktan fyller med blekgrön glöd
träden vid avenyn.
Det gamla pianot spelar en sång,
en stillsam, glad gammal låt;
hon böjer sig över dess elfenben,
hennes huvud vänds hitåt.
Blyg tanke, allvarsblick och hand,
ej ledd av något visst –
skymningen skiftar till mörkare blått
med blänk av ametist.
Här befinner vi oss alltjämt i det sena 1800-talets symbolistiska stämningsdiktning à la Verlaine. Kompositioner som skulle kunna kallas modernistiska saknas i stort sett i Joyces poesi. De brott mot vedertagna stilideal som förekommer finner man i de skämtsamma tillfällesdikterna. Så här apostroferas den notoriskt kvinnotjusande författarekollegan Ford Madox Ford: ”O Fader O’Ford, det är nå’t mästerligt över dig. / Fru, fröken och änka vill kasta sig över dig.”
Någon gång händer det att Johansson fått ett ord om bakfoten. Så till exempel kan ”admonish”, förmana, knappast översättas med ”varsko”. En återkommande svaghet som han delar med många i rimmad svensk poesi är den från naturligt tal avvikande omkastningen av ordföljden för att få ut ett ord i rimställning vid radens slut. Om spindelvävsslöjor heter det på ett ställe att de ”av grått och guld i darrning sätts”; inte det naturliga ”sätts i darrning”, för då blir det inget rim på ”klätts” i ett tidigare radslut.
Andra svagheter ska inte skyllas på översättaren. I några tidiga kärleksdikter ekar Höga Visans bildspråk på ett även i originalen föga övertygande sätt. I den här strofen blir det till exempel väl mycket vita bröst:
Jag vänta vid cederträdet,
min syster, min tröst.
Du duvans vita bröst,
mitt bröst ska bli din bädd.
Som litteraturhistorisk kuriositet är Blänk av ametist intressant och har i Johansson fått en hängiven uttolkare.