Vallgrens livslögn griper tag

Beskedet att Viktor Kunzelmann har avlidit kommer inte som någon chock för hans son Joakim, hjälten i Carl-Johan Vallgrens nya roman; fadern var trots allt åttiotre. Men det som närapå ger honom ett sammanbrott är det faktum att den gamle hittas död framför ett tavelstaffli, där han uppenbarligen varit i färd med att lägga sista handen vid ett verk av en känd svensk landskapsmålare. Intill står en halvfärdig Dürer.

Viktor Kunzelmann, en av landets främsta tavelkonservatorer och experter på förfalskad konst, tycks själv ha tillverkat kopior på kända mästares verk.
För Joakim är nyheterna om faderns dubbelliv inget annat än en katastrof eftersom hade behövt arvet för att täta hålen i sin läckande privatekonomi. I ett desperat försök att hålla inkasserarna från Hells Angels på avstånd bestämmer han sig för att försöka sälja faderns konstsamling, trots att verken av allt att döma är falska. Sökandet efter mindre nogräknade konstspekulanter för honom till Gotland, Rågsved, Falkenberg och slutligen till Berlin. Där hittar han också ytterligare ledtrådar till de gåtor som omgav hans far, och Joakim inser att han inte kände honom så väl som han trodde; att Viktor tillverkade och sålde förfalskad konst tycks ha varit den minsta av hans hemligheter.

Parallellt med berättelsen om Joakim får vi följa den unge Viktor Kunzelmanns slingrande väg från trettiotalets Berlin genom krigets fasor till efterkrigstidens Sverige, där han etablerar sig som en av landets mest etablerade konstkännare, vilket visar sig vara den perfekta täckmanteln för hans egentliga verksamhet - förfalskandet.
Kunzelmann & Kunzelmann är en berättelse om fasader och skenbilder, dubbelliv och livslögner, äkthet och falskhet, verklighet och imitation. Carl-Johan Vallgren vet hur man berättar en medryckande historia och det visar han återigen i sin nya roman, den första sedan framgången med Den vidunderliga kärlekens historia (2002). Kunzelmann & Kunzelmann är en historia i samma anda, på samma gång underhållande, burlesk och ironisk och allvarlig och gripande.

Det är en bok som utspelas på två olika plan, och som rör sig på helt skilda stilnivåer. Där finns å ena sidan den farsartade, ironiska skälmromanen om deltidshedonisten, frossaren, porrmissbrukaren och den misslyckade kulturskribenten Joakim och hans don quijotska vandring genom en brokig, svensk samtid befolkad av jugoslaviska mafiosos, kryptokommunistiska akademiker, ensamstående bullmammor och porrfilmsaktriser. Satiren är ofta slagfärdig och rapp, även om Vallgren ibland slår in öppna dörrar, till exempel när han driver med cynismen hos dokusåpaproducenterna.
Men där finns också den lågmälda, gripande och engagerande berättelsen om Viktor, och hans kamp för att finna sig själv och någon att älska, i en tid när en viss sorts kärlek betraktades som brottslig. Viktor inser redan i unga år att han attraheras av män, vilket är förenat med livsfara i nazi-Tyskland och i femtiotalets Sverige förknippat med social och professionell uteslutning.
Skildringen av hans passionerade kärleksförbindelse med en ung finlandssvensk konstsamlare är fullständigt hudlös och tillhör kanske det vackraste Vallgren har åstadkommit. Det är riktigt, riktigt bra.
De historiska delarna är utan tvekan romanens starkaste. Miljöerna är fint återgivna, inte minst den säregna atmosfären i efterkrigstidens Stockholm. Problemet är att vid jämförelse ter sig de av bokens kapitel som utspelar sig i nutiden tämligen ytliga, rentav tramsiga.

Joakims eskapader är till en början ganska underhållande, men efter det att berättelsen för första gången bytt tidsplan och beskrivit Viktors umbäranden i ett nazistiskt arbetsläger mister de onekligen lite av sin charm, och det är i fortsättningen svårt att engagera sig i Joakims öden och äventyr. I stället väntar man bara på att få läsa vidare om Viktor.
Joakim är dessutom en platt och föga sympatisk karaktär som i motsats till vad den påklistrade, epilogliknande sammanfattningen i slutet vill antyda, inte genomgår några trovärdiga förändringar. Viktor är överhuvudtaget den enda personen i boken som berör, även om också hans berättelse tyngs av alltför många och utförliga redogörelser av tavelförfalskandets konst. Carl-Johan Vallgren tycks ha förvärvat en imponerande kunskap i ämnet, men boken hade vunnit på om han sovrat lite bland detaljerna.
Det är också synd att han inte vävt ihop bokens båda spår. Han gör visserligen ett halvhjärtat försöka att säga något om homofobin i vår tid när en ung man i Joakims ressällskap visar homosexuella tendenser under ett besök på en berlinsk sexklubb, till hans pappa porrfilmsproducentens förskräckelse. Men resultatet övertygar inte.
Invändningarna till trots är detta ändå en mycket läsvärd roman, framför allt tack vare den starka och gripande berättelsen om den äldre Kunzelmann.

Vallgrens livslögn griper tag

Carl-Johan Vallgrens nya roman Kunzelmann & Kunzelmann är ojämn men också starkt berörande, konstaterar Catrin Ormestad.