"Välkommen tillbaka, Peter Høeg"

Det har gått över tio år sedan Peter Høeg senast gav ut en roman, den omdebatterade Kvinnan och apan (1996). I denna långa tystnad skapades en bok om ljud, Den tysta flickan som i dag kommer ut i svensk översättning.
Romanen handlar om Kasper Krone, en världsberömd clown och cirkusartist vars främsta begåvning är hans övernaturliga hörsel. Han har bland annat förmågan att lyssna av den musik som varje människa alstrar. Vi är alla stämda i en egen tonart, konstateras det i romanen. Våra kroppar, tankar, känslor, drömmar och erfarenheter ger upphov till ljud, och Kasper kan uppfatta dem alla.

Vid sidan om sin artistkarriär bedriver han även en slags musikterapi för barn, och det är på den vägen han träffar flickan KlaraMaria som har en märklig egenhet: hon är alldeles tyst. I den ljudfilt som hon är insvept i finns stora hål, pauser av fullständig stillhet. Kasper berörs starkt av barnet, den första människa han mött som han inte kunnat lyssna av, och när han får veta att hon kidnappats av människor som cyniskt vill utnyttja hennes talanger ger han sig ut på en halsbrytande färd genom Köpenhamns bakgator för att leta rätt på henne. Snart inser han att även andra barn med speciella begåvningar förts bort och att deras försvinnande har ett samband med de mystiska jordbävningarna som skakar Köpenhamn. Såväl ett stort finansinstitut som en nunneorden är inblandad, liksom kvinnan Kasper älskar.

Den tysta flickan är en egensinnig och livfull roman om andligt sökande och kapitalistisk hänsynslöshet, ensamhet, rädsla och kärlek, musik, konst och geologi, men mest av allt om ljud. Peter Høeg har lyckats med konststycket att skriva en roman vars värld består av toner, inte materia. Detta präglar både karaktärs- och miljöbeskrivningen. Under den vindlande färden genom Köpenhamn låter han till exempel läsaren se, eller höra, staden på ett helt nytt sätt genom att beskriva ljuden den alstrar snarare än synintrycken. Det är sällan man läser romaner som visar på ett helt nytt sätt att erfara omgivningen men Den tysta flickan gör just detta. Det är mycket skickligt gjort.

Till formen påminner Den tysta flickan om Fröken Smillas känsla för snö, den roman som gjorde Peter Høeg till en av de internationellt mest uppmärksammade nordiska författarna. Även den nya boken överskrider genregränserna och antar stundom formen av en kriminalroman. Liksom i Smilla blandas detektivgåtor med metafysik, filosofi och naturvetenskap, och resultatet är stimulerande och ofta mycket underhållande, men inte helt övertygande. Intrigen är ärligt talat måttligt intressant och känns mest uppskruvad och överlastad. Det hjälper inte att Høeg ideligen ger små essäliknande föreläsningar om såväl Bach som geologi - Den tysta flickan ligger alltför nära äventyrsromanen för att man skall kunna ta den riktigt på allvar. Stundtals känns såväl intrigen som karaktärsteckningen som hämtad ur en James Bondfilm; där finns den fräcke men charmige hjälten som både vet hur man förför en kvinna och undkommer en förföljare, de vackra och gåtfulla amazonkvinnorna som kommer i hans väg, och naturligtvis den karismatiske skurken (övertydligt döpt till Kain) vars onda planer har global räckvidd. De övernaturliga inslagen är dessutom lite svårsmälta och bokens andlighet doftar mest new age.

Invändningarna till trots är det ändå svårt att lägga ifrån sig Den tysta flickan, när man väl har börjat läsa. Det är en roman som sätter igång som ett snöskred och sedan inte ger läsaren många andhämtningspauser under den vådliga färden mot den spektakulära upplösningen. Det är en bok full av tvära vändningar, plötsliga ingivelser och färgrika karaktärer, i synnerhet kvinnorna är minnesvärda, till exempel den afrikanska, kampsportstränande nunnan Gloria och hydrologen Stine som bär döda musungar som örhängen.

Den tysta flickan utmärks vidare av den spänstiga och infallsrika berättartekniken. Peter Høeg rör sig ledigt mellan de olika tidsplanen och väver ihop intrigen med påfallande elegans och sinnrikhet. Stilistiskt sett är romanen naturligtvis oklanderlig, genomsyrad av patos såväl som av fin ironi och ett sprudlande av gott humör, och bildspråket är både egensinnigt och skälvande vackert. Hör bara hur Høeg beskriver Köpenhamn i skymningen: ?Staden lät som en enda organism. Den hade varit uppe tidigt och nu var den trött. Nu sjönk den ner i möblerna, tung som en flyttgubbe. Och under tyngden hörde han oron, den är alltid där, därför att nu har ännu en dag gått, och vad blev det av den, och vart är vi på väg??

Det finns tillräckligt mycket klokskap och tillräckligt många magiska ögonblick som detta i Den tysta flickan för att den nordiska prosan genast skall kännas lite rikare. Välkommen tillbaka, Peter Høeg.

"Välkommen tillbaka, Peter Høeg"

Magi och klokskap i Peter Høegs nya roman, konstaterar Catrin Ormestad.