Välkänt och obekant

Affärer, restauranger, industrier och institutioner kommer och går. Det är bara husen som består. I den mån de överlevt 1960- och 1970-talens rivningsraseri. Men sedan dess har de kvarvarande i många fall fått en välbehövlig ansiktslyftning.Uppsalaförfattaren Gunilla Lindberg har även denna höst begett sig ut på inspektionstur i Uppsala och letat efter inslag i stadsbilden som kan vara värda en vers. Resultatet heter Då och nu i gamla Uppsalahus och är den andra och avslutande delen av det projekt som inleddes i fjol med att inventera kända och mindre kända miljöer.Att det kan vara vanskligt att redogöra för vilka hyresgäster som är kopplade till en viss fastighet visar redan inledningskapitlet om Sprithandelsbolagets röda tegelhus vid Dragarbrunnsgatan. Här har sedan manuskriptet färdigställdes Elaka Måns från 1992 försvunnit för att ersättas av en thailändsk restaurang.Inte bara husens ödenMen annars är Gunilla Lindberg väl uppdaterad, när hon styr kosan till allt från Polacksbacken och Elisabethsjukhuset på Luthagen eller Dragarbrunnsgatans norra ände intill Linnéträdgården. Som vanligt är det en pålästciceron som för ordet i inalles tio kapitel. Och författaren berättar på sitt varma, lite förtroliga sätt med sig själv en smula i bakgrunden men alls inte frånvarande i texten. Det är bara vad man har rätt att vänta sig av någon, som med egna ögon sett Uppsala utvecklas från stillsam småstad på 1930-talet till dagens tidvis hektiska mötesplats för människor från flera världsdelar.Det kanske mest sympatiska med den här boken är att Gunilla Lindberg inte nöjer sig med att berätta om husens öden under årens lopp. När tillfälle gives passar hon också på att skildra sådant som har med hela vårt samhälles utveckling att göra. Så rymmer just första kapitlet till allt annat även en översikt över motboksepoken, som varade mellan 1917 och 1955. På samma sätt ingår i avsnittet om Fyrishall vid Svartbäcksgatan, det som i dag är Ungdomens hus, ett stycke uppsaliensisk biblioteks- och folkbildningshistoria. Och när Gillbergska barnhemmet vid Sysslomansgatan är på tal kommer en social verklighet i dagen, som var högst kännbar för gravida ensamstående kvinnor till så sent som för 50 år sedan.Med militärlivet vid Polacksbacken har Gunilla Lindberg egna förbindelser genom sin pappa, som sedan blev ringareålderman i Domkyrkan. Kungliga Upplands regemente får sitt ärorika förflutna skildrat. Första gången man deltog i strid var redan 1565 i Varberg. Och då handlade det inte om någon batalj mellan Crescent och Monark. Ett besök i Ny-manbolagens hus blir utgångspunkten för ett industrihistoriskt kapitel, som berättar om cykelstaden Uppsala, där Hermes var den dominerande tvåhjulingen. Inte alls Crescent, som vi under tidigt 1950-tal från Stockholmshorisont hade för oss. Att direktören och teaterentusiasten Gustaf Grahn förtjänar att ihågkommas för annat än cyklar, påmindes vi senast om för två år sedan, när Stadsteatern fyllde 50 år.I likhet med gamla fängelset vid vad som en gång var Riks 13 hör även Slottskällan till de av Uppsalas överlevande hus som i dag blivit kontor för ett framgångsrikt småföretagande. Genom samtal med fþ!p>d anställda har Gunilla Lindberg skaffat sig underlag för att berätta om tidigare verksamheter. Det gäller även t ex S:t Eriksgränd i det avslutande kapitlet, där stadsbuden har fått ett ord med i laget. Men eftersom författaren med sin uppväxt förlagd till Domkyrkoplan ovanför samtidigt befinner sig på sin mammas gata blir det i hög grad ett avsnitt fyllt av självsyn.Förnämliga bilderEn för många hittills antagligen obekant miljö, som säkert inte kommer att kunna hålla sig undan offentligheten särskilt länge till efter den här boken, ligger i kvarteret mellan Dragarbrunnsgatan och Linnégatan. Där fanns en gång i världen Uppsalas första brandstation, inrättad 1878. Sedan brandsoldaterna tagit med sig slangar och sprutor och flyttat bort, tillhandahölls här bostäder för ensamstående med barn. När den tiden var över inrättades så konstnärsateljéer. I dag inrymmer de ljusrosa tvåvåningshusen i trä en bostadsrättsförening.Liksom i den förra volymen har Gunilla Lindberg haft förnämlig bildhjälp av Mårten Olsson, som svarar för alla nytagna färgfotografier, ofta tillkomna ur en med säker blick vald vinkel. De övriga illustrationerna, också de i klargörande samspel med texten, är hämtade bl a från stadsarkivet och ur olika privatpersoners gömmor.Min enda invändning har att göra med pärmen och ryggen, som i avsaknad av text blivit helt anonym. Det gäller därför att vara rädd om skyddsomslaget. För utan det i behåll blir boken svår att hitta i hyllan.