Välavlyssnat om vår samtid

Det är vår egen samtids livskänsla Torbjörn Flygt med säker spårkänsla har under uppsikt i sin i dag utgivna roman Himmel, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.

Torbjörn Flygt skriver en tät men läsarvänlig prosa.

Torbjörn Flygt skriver en tät men läsarvänlig prosa.

Foto: Peo Olsson/Foliomanagement

Litteratur2008-05-26 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den är svårslagen, författarentrén som Torbjörn Flygt gjorde till det innevarande århundradet när han blev tilldelad 2001 års Augustpris. Då hade romanen Underdog kommit ut, den sedan i olika utföranden utgivna tidskrönikan om ett folkhem som börjat knaka i fogarna. Den därefter närmast följande romanen, Verkan, hade som viktigaste tema ett rättssamhälle i förfall. Man kan med skäl fråga sig varför denna bok inte satte igång en debatt om frågor som sedan dess uppmärksammats i andra sammanhang. De problem som uppstår när det svenska rättssystemet inte räcker till för den nya kriminalitet som fått fäste i vårt land och brett ut sig under senare år.

Torbjörn Flygt hade förlagt händelserna i den samhällskritiska boken till sin hemstad Malmö. Där utspelas också den i dag utgivna, nya romanen Himlen. Även den här gången handlar det om en nutidsberättelse och liksom vid förra tillfället utspelas innehållet i en socialt tydligt skiktad sydsvensk stad av det större formatet. Höghusområden och invandrarghetton växlar med förnäma villakvarter och kontorsmiljöer vackert belägna vid Öresund. Uppmärksamheten riktas lika mycket mot samhällets toppar som mot dem som lever under betydligt bistrare villkor. Till de förra hör människorna kring en arkitektfirma men också politiker med makt, stort inflytande och myndighet sedan länge. Bland de senare finns både invandrare som försöker finna sig till rätta i sin nya omgivning och de som av olika anledningar hamnat vid sidan av eller utanför normaltillvaron och för vilka den dagliga överlevnaden är långt ifrån självklar.
Även om det till viss del finns vattentäta skott mellan de olika grupperna i romanen hör det till romanens finesser att Torbjörn Flygt emellanåt låter dess företrädare snudda vid varandra. Någon skymtar förbi utanför ett fönster. Någon annan befinner sig i en förbipasserande lastbil med påskriften Diplomatflytt. Vid ytterligare något tillfälle kan det vara en pizzeria som blir en kortvarig mötesplats. För det mesta riktas dock uppmärksamheten åt ett håll i taget i denna berättelse där arkitektparet Fredrik och Louise Langhammer tillhör överklassen, där läraren i svenska för invandrare Lena och hennes man, den arbetslöse Janson, befinner sig i otakt med samhällsutvecklingen och där invandrargrupperna företräds av Parvaneh från Iran och Amir från Irak. Torbjörn Flygts styrka som författare ligger inte minst i förmågan att fånga och ta pulsen på vår nutid. Och det är med en hel del gemyt och ironi han skildrar livet i helg och söcken. Antingen skeendet utspelas på galoppbanan Jägersro, under sammanträffanden mellan samhällets grädda och de ledande politikerna med rötter i arbetarrörelsen, i en skolas kollegierum, på en vietnamesisk krog eller under en fest där de välbeställda spelar sina fastställda roller.
Samtidigt finns där ett uppenbart samhällssatiriskt budskap riktat mot företeelser som vuxit sig stora och kommit att omfatta allt flera. Det kan gälla de skapade behov som inrättandet av köpcentrum lite varstans är symtom på. Det handlar om den sortens stadsplanering som brukar omskrivas med ambitionen att "omdefiniera citykärnan". Men kanske allra mest om den syn på livet som kräver att få allt, här, nu och genast. Ändå är det knappast som någon moralist Flygt framträder i sin roman. Om där också hade funnits många tillfällen. Det gäller inte minst de återkommande heminteriörerna med familjemönster som följer sina högst egna spår. Paret Langhammers äktenskap är i inte ringa utsträckning präglat av hustruns svartsjuka, som i själva verket är en projektion eftersom maken, om någon, i stället borde ha anledning att ha synpunkter på hennes notoriska otrohet. Likaså lämnar förhållandet mellan Lena och hennes spelberoende make Jansson åtskilligt övrigt att önska inte minst ur genusperspektiv. Men här låter författaren en samhörighet på djupet väga tyngre än det politiskt korrekta. När deras son David sedan hamnar i sämsta tänkbara sällskap är det sammanhållningen inom familjen som får sista ordet. Familjens roll återkommer i samband med iranska Parvanehs uppbrott från sin make sedan unga år. Här handlar det i stället om anhöriga som sviker.

Torbjörn Flygt skriver en ofta tät men ändå läsarvänlig prosa, som är allra bäst i de tempofyllda och då mer än en gång om en thriller påminnande avsnitten. I samband med några av de i lugnare takt utformade episoderna kan hans roman visserligen svaja en smula och lite oroväckande mellan klichéer och sådant som är förutsägbart. Men för det mesta är boken både rolig och spännande att ta del av. Tillfälligheter gör att jag läser den samtidigt med romanen Teil der Lösung av den tyske författaren Ulrich Peltzer, som har övervakningssamhället som övergripande motiv. Bägge böckerna är nutidsskildringar, men de är också genomsyrade och präglade av en berättarton med många överensstämmelser. Inte minst när det gäller Torbjörn Flygt vill man därför gärna anta, att han är någonting viktigt på spåren i det svenska samhället, när han avlyssnar och fångar en livskänsla som av allt att döma också har en vidare europeisk utbredning.
En ny bok
Torbjörn Flygt
Himmel
(Norstedts)