Stoppa invandringen till 90 procent, strama åt kriminalpolitiken och ge mer pengar till de äldre. Det är de viktigaste punkterna i Sverigedemokraternas politik, underströk partiets ledare Jimmie Åkesson där han satt ledigt på ett bord, prydligt klädd och 20 kilo smalare än bara för något år sedan.
Vi som var åhörare var ett antal liberala ledarskribenter och kolumnister som hade bett att få träffa honom. Inte för att debattera utan för att lyssna och få besked. Han gav ett smart intryck, svarade tydligt på de frågor han ville få fram och gled elegant undan sådant som han inte ville svara på. Han är uppenbarligen en partiledare att ta på allvar.
Det har skrivits en lång rad böcker om hans parti. De två senaste, Fult folk och Folkhemspopulismen, handlar inte så mycket om Sverigedemokraternas partiprogram utan mest om deras väljare. Vad är det för folk som röstar eller funderar på att rösta på partiet?
I motsats till vad man kanske kunde tro är det rätt vanligt folk, visar de båda böckerna. När det gäller välfärden står de till vänster men när det gäller värderingar står de till höger, till exempel i synen på fosterlandet, familjen och kriminalpolitiken.
De är ofta människor som är missnöjda med samhället, som tyckte det var bättre förr och längtar tillbaka till folkhemmet och 50-talets Sverige. De gillar rollen som underdog och martyrer och tycker inte om våld. De anser ofta att de är undervärderade i sitt jobb. Många är industriarbetare som har förlorat eller riskerar att förlora sina jobb och ser globaliseringen som en stor fara. Somliga känner sig som att de orättvist befinner sig på samhällets botten.
Många av SD:s väljare - men inte alla - skyller sin situation på invandrarna. Det är "vi" som ger och "dom" som får. Det finns inte tillräckligt med pengar till välfärden eftersom invandrarna får så mycket, är en vanlig föreställning. Och när Jimmie Åkesson ska förklara för oss varifrån pengarna ska komma till partiets många dyrbara reformer, exempelvis för pensionärerna, så är det stoppet för invandringen som ska ge tiotals miljarder.
Båda de referade böckerna understryker att SD:s väljare inte är rasister. De kan acceptera utlänningar som anstränger sig att bli svenska, som lär sig språket och anpassar sig till kulturen. Men gränsen går vid muslimer - de är alltför främmande, anser SD.
Hur ska man då bemöta SD, som ju är ett parti som alla andra partier vill bekämpa? Inte genom att fördöma partiets väljare som rasister eller bara fnysa åt dem, menar båda böckernas författare. Inte heller bör man tiga ihjäl SD eller ägna partiet onormalt stor uppmärksamhet. I stället ska man diskutera deras politik på allvar när det av olika skäl är aktuellt och peka på svagheter i deras argumentation utan att fördöma dem.
Det är egentligen bara när det gäller åtgärder som de båda böckerna pekar åt olika håll. Markus Uvell är moderat. Han avråder till exempel från att beskriva det politiska målet som att vi ska bli så lika som möjligt och tanken att folkhemmet ska skydda oss från globaliseringen. Oavsett hur det går just för SD, tror han att partiets tankar och idéer ett kommer att leva vidare, och han fruktar att det till och med är oundvikligt att de får ett starkare stöd i framtiden.
Fult folks författare, Linnea Nilsson och Emil Schön, hör hemma på vänsterkanten. Också de framhåller att främlingsfientliga och invandringskritiska åsikter även finns i andra väljargrupper, på andra platser och i andra inkomstklasser. Deras recept är att motverka islamofobin och klassamhället.
Båda böckerna är intressanta därför att de beskriver ett fenomen som vi annars gärna håller ifrån oss. Fult folk är en intervjubok med insprängd relevant statistik, medan Folkhemspopulismen är mer vetenskaplig och samtidigt mer resonerande. Eftersom de trots helt olika metoder kommer fram till samma beskrivningar av Sverigedemokraterna förefaller deras slutsatser väl grundade. Båda är lättlästa och väl värda att begrunda.