Vagt om längtan och sökande

Om två flickor och deras långa väg hem handlar Elisabeth Rynells nya roman, Hitta hem. Den utspelar sig på två olika tidsplan, som har det gemensamt att de är brytningstider: den svenska reformationen, och efterkrigstidens folkhems-Sverige, där allt är "nytt och bättre", och där hästarna bytts ut mot traktorer och de gamla kvarteren rivits och ersatts av ljus och luft.

Boken handlar om Hild, som växer upp i ett höghusområde någonstans i Sverige, i en familj som inte är som alla andra. Där finns den excentriska pappan som arbetar hemifrån och vars plötsliga humörsvängningar håller hela familjen gisslan, och den missnöjda och uttråkade mamman, som aldrig fått utveckla sin potential. Hild växer upp till en sökande ung kvinna. I stället för att börja på gymnasiet tar hon ett sabbatsår och reser till England som aupair. Bland Londons hippies hittar hon inte bara människor av sin egen sort, utan möter också våld och ondska.

Det råkar också Mala ut för, bokens andra huvudperson. Hon lever under reformationen, en tid präglad av religiösa och politiska spänningar. När hennes pappa lynchas av en uppretad folkmassa lämnar hon hemmet i Stockholm och vandrar norrut mot Hälsingland, där hon hoppas finna släktingar. Men det är en farofylld färd som väntar, såväl rövare som knektar gör vägarna osäkra.

Hitta hem är en berättelse om utanförskap och tillhörighet och om sökandet efter gemenskap, identitet och kärlek. Och den där känslan av brist och otillfredsställelse som diffust brukar kallas längtan. "Man brukar säga att människor består till största delen av vatten. Hild bestod till största delen av längtan", skriver Elisabeth Rynell. "Det var längtan som hade format henne. Vad hon längtade efter både visste hon och visste hon inte. Men att hon hade drivits av denna längtan så länge hon kunde minnas." Den starkaste av Hilds alla drivkrafter är begäret att bli tagen på allvar, att blir respekterad och betraktad som en människa med ett egenvärde, även om hon är ett barn. Rynells beskrivning av uppväxten som en enda lång väntan på det "riktiga livet" är både träffande och insiktsfull.

Hitta hem är en berättelse som innehåller många fina ögonblick. Att hon har en särskild begåvning för att skildra karga landskap, inre såväl som yttre, har Elisabeth Rynell visat i sina tidigare böcker. Och precis som i Hohaj och Till Mervas skapar det poetiska språket en säregen stämning i romanen, även om det framför allt är i naturskildringarna som det kommer till sin rätt. Skildringen av Malas vandring över den vackra men vagt hotfulla Uppsalaslätten skimrar.
Rynell har tidigare använt sig av greppet att röra sig mellan dåtid och nutid och land och stad med lysande resultat, men i den nya boken fungerar det inte riktigt lika bra. Hon väver visserligen med lätt hand ihop de båda flickornas öden och hittar - trots allt som skiljer dem åt - gemensamma beröringspunkter, till exempel i deras överlevnadsvilja, egensinnighet och styvnackade självständighet. Men boken hade förmodligen tjänat på om hon fördjupat sig i en av historierna, och om hon inte försökt att dessutom måla ett levande porträtt av såväl reformationen som framväxten av det moderna Sverige.
De båda flickornas berättelser känns å ena sidan skissartade och halvfärdiga, och å andra sidan överlastade med bisarra och ovidkommande detaljer. Det gäller framför allt historien om Mala, som inte kan beskrivas som något annat än ytlig. Trots allt hon varit med om kommer man henne aldrig riktigt nära, förstår aldrig vem hon är eller vad som rör sig inuti henne. I motsats till Hild, som söker en slags andlig hemvist - något meningsfullt att göra med sin tid och människor som delar hennes värderingar - letar Mala alldeles bokstavligen efter en plats att sätta bo, vilket ofrånkomligen gör hennes berättelse mindre engagerande. Men inte heller Hilds historia övertygar riktigt. Skildringen av hennes barndom är visserligen lyhörd och inkännande, men det finns också en lillgammal ton i den som blir besvärande.

På bokens sista sidor, när Hild äntligen finner en själsfrände och Mala återförenas med sina släktingar, har läsaren ännu inte förstått varför Rynell valde att berätta om just dessa två, vad som är så angeläget med dras historier, och vad hon egentligen velat säga med romanen.
Hitta hem är poetisk och bitvis skimrande, och full av intressanta spår. Om Rynell bara hade utvecklat dem hade det kunnat bli en riktigt bra roman.

Vagt om längtan och sökande

Elisabeth Rynells roman Hitta hem är poetisk och bitvis skimrande. Men personporträtten övertygar inte, anser Catrin Ormestad.