Förutom poesi har Joar Tiberg skrivit reportageböcker och barnböcker. Han är även översättare och har undervisat i skrivarkurser på Biskops Arnö. Hans nya diktsamling heter Tung trafik och lilla vägen. Boken kan ses som en uppföljare till hans förra bok Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret som var en processdikt i språkmaterialismens anda. Den nya boken har inte heller någon början eller något slut utan den bara fortsätter och fortsätter. Fixeringen vid processer i språket och skrivandet är typisk för språkmaterialisterna.
Texten i Tung trafik och lilla vägen består av rader med ett eller ibland flera ord där sammansättningsledet ”–kampanjen” återkommer som ett slags grundpuls.
Titeln är faktiskt den längsta raden i hela boken. Oftast skapar Tiberg sådana nybildningar som ”mittglömskan” eller ”folkpersonerna”. Syftet är att vara kreativt subversiv men det blir bara tjatigt. Hur upphetsande är det egentligen att läsa cirka 300 sidor med uppräkningar av ord? Inte särskilt upphetsande, jag lovar.
Joar Tibergs nya bok visar på att språkmaterialismen nått vägs ände. Hans projekt går ut på att skriva en kritisk samtidsdikt i ett absurdistiskt tonläge. Han är kritisk mot det mesta i dagens Sverige: myndighetsstyret, rasismen, miljöförstöringen, konsumismen etc. Men kritiken blir väldigt vag och svävande eftersom han aldrig talar ur skägget. Uppriktigt sagt vet jag inte om jag riktigt fattar vad Tibergs nya bok handlar om. Det är inte alls nödvändigt att förstå poesi så länge som den på något sätt talar till sinnena och fantasin. Men då abstrakta begrepp radas upp sida efter sida, kortsluts all kommunikation.
I slutet av boken vågar Tiberg bli lite personlig och plötsligt får texten liv. Genom den upprepade frasen ”Man blundar till” får här rabblandet av ord en viss konkretion.
Man blundar till:
utgångsgömmet
Man blundar till:
muskelförråd
Man blundar till:
nagelstänger
– kampanjen
Det hjälper ändå inte. Tung trafik och lilla vägen är inget annat än ett tecken på språkmaterialismens död. Ingen sörjer väl över det förutom kanske en fanatisk kärntrupp på redaktionen för tidskriften OEI.
Egentligen har språkmaterialismen varit död i ett par år vid det här laget. Joar Tibergs bok känns därför helt passé.