Vägen till ojämförlighet

Popularitet har sina risker och kan leda till överproduktion. Alain de Botton heter en relativt ung brittisk författare som snabbt gjort sig ett namn i den essäistiska genren och ger ut böcker av ungefär samma modell på löpande band. För att bara nämna hans senaste kom Filosofins tröst för tre år sedan, året därpå lyckokastet Om kons­ten att resa och nu i höst återkommer han ungefär samtidigt på engelska och svenska med en bok betitlad Statusstress.Som synes går det undan för honom men så tvingas han också återanvända en del material från den ena boken till nästa. Hans styrka är hur som helst inte de originella tankarna eller de unika fynden utan den avväpnande öppna inställningen till livet och, framför allt, den samtidigt varmt älskvärda och lätt ironiska stilen.Fångar tidsandanI valet av statusstress som titel och ämne fångar han tidsandan och kan räkna med gensvar från alla som lider av denna lika tidlösa som högaktuella åkomma. Boken består av två avdelningar, Orsaker respektive Lösningar, vardera indelade i fem kapitel. Det som framför allt leder till statusstress är enligt de Botton Kärlekslöshet, Snobberi, Förväntningar, Meritokrati och Beroende. Den gemensamma nämnaren heter jämförelse. Status är aldrig något absolut utan förutsätter en relation till något över- eller underordnat. Vi stressar genom att kämpa för högre status och när vi i bästa fall uppnått målet stressas vi av andras avund. Om de Botton hade varit bekant med nordisk litteratur skulle han säkert valt den Sandemoseska jantelagen som exempel.Särskilt intresseväckande och politiskt kontroversiell är hans tes att det demokratiskt jämlika samhället till sin natur uppammar statusstress hos sina medborgare. Det låter paradoxalt. Om alla människor är likvärdiga borde statusjakten upphöra, kan man tycka. Men likvärdig är inte detsamma som jämlik. Om alla ges i stort sett samma utgångsförutsättningar i livet, vems är då skulden till de faktiska olikheterna i status?Ett svar som ligger pinsamt nära till hands är att var och en bara har sig själv att skylla. Är det på individen och den egna ansträngningen det kommer an, då är det svårt att undvika stress. Det gäller i synnerhet liberalistiska samhällen som idealiserar the selfmade man men äger också tillämpning på västerländska välfärdsstater av socialdemokratisk typ. de Botton åberopar statistik som visar att klassresorna i Tony Blairs England snarast blivit ovanligare och att andelen ungdomar från arbetarklassen som går vidare till högre studier stagnerat och rent av gått tillbaka de senaste åren, trots statsmaktens bemödanden i motsatt riktning. Detsamma lär gälla vårt eget folkhem.Stabilare förrVar det då bättre förr? En sådan generell värdering aktar sig de Botton för men framhåller att det gamla ståndssamhället, där man från födelsen hänvisades till en bestämd plats på den sociala skalan och förväntades stanna där livet ut, eliminerade vår moderna stress, eftersom varken den enskilde eller omgivningen räknade med något annat. Etologiskt inriktade sociologer kan tillfoga att denna stabila ordning råder även bland de djurarter som lever i flock där de unga efter övergående maktkamp utan vidare protester eller stressande ambitioner infogar sig i den givna hackordningen. Individuellt självförverkligande är ett modernt påfund som ofelbart leder till stress.Fem vägarÅtergång till äldre samhällsformer är dock inte vad de Botton förordar. Han pekar i stället på fem olika sätt att undgå eller i varje fall minska statusstressen inom ramen för det moderna samhället. Vi kan söka stöd och vägledning i Filosofi, Konst, Politik, Kristendom och Bohemliv, som kapitelrubrikerna i denna avdelning lyder. Det dessa till synes disparata områden har gemensamt är den potentiella befrielsen från förgörande jämförelser med andra. Filosofer har i alla tider framhävt det fåfänga i ära och berömmelse; den realistiska konsten tillmäter det enkla livet samma värde som de mäktigas; genom att engagera sig politiskt kan man bekämpa jämförandets avarter; kristendomen lär allas lika värde inför Gud, och bohemen struntar programmatiskt i vad som anses fint och inte fint. Dessa skilda vägar illustreras med väl valda och inte sällan överraskande exempel från konst, litteratur och politisk historia.Vad ska man då anse om dessa antistressrecept? Lättare sagt än gjort gäller nog i flera av fallen. Det räcker inte långt att teoretiskt inse det fåfängliga i jakten på ära och berömmelse, så som de stoiska filosoferna lär. En helt annan sak är att hålla fast vid denna insikt i det praktiska livet. Och kristenhetens historia visar hur svårt det är att betrakta alla, även t ex muslimer, som lika inför Gud och vid provokation vända and­ra kinden till. Själva andligheten kan för övrigt göras till föremål för jämförelse och konkurrens: vem är heligast? Om de psykologiska hindren för att omsätta teori i praktik har de Botton inget att säga.Aristoteles och ShakespeareI avsnittet om konst tar författaren bl a upp tragedin med exempel från de gamla grekerna till Shakespeare. Enligt Aristoteles äger en god tragedi förmågan att uppväcka både fruktan och medlidande hos åskådaren: fruktan för att man själv ska drabbas av olycka och medlidande med dem som faller offer för sina egna misstag eller ödets slag. Insikten om lyckans och framgångens bräcklighet stämmer till ödmjukhet och är ägnad att reducera statusstress. Det låter säga sig, men i fullständighetens namn bör tilläggas att den klassiska tragedins hjälte skulle vara av furstlig rang, vilket kanske försvårar för den enkla åskådaren att helt identifiera sig. Först fram på 1700-talet började man skriva "borgerliga" tragedier med vanligt folk i huvudrollen. Och samma borgerlighet utvecklade så småningom just den livshållning som enligt de Botton leder till statusstress.Tankeväckande och bitvis underhållande men lite ytlig är det helhetsintryck man får av Statusstress. Det är vad som brukar kallas en mellanbok. Kanske resonerade förlaget så när det lät den grafiska utformningen bli en smula trist med glåmigt blåvitt papper och suddiga reproduktioner av svartvita foton. Direkt klander kan däremot riktas mot översättningen som i långa stycken är undermålig, vilket är särskilt beklagligt när det gäller en så kräsen stilist som de Botton.Slappa anglicismer och klumpiga vändningar växlar med rena språkfel. T ex kan man avundas någon men inte "avunda" utan s. Sådana synder bör man undvika om man vill komma till himmelriket, inte till "det himmelska kunga­riket" (kingdom of heaven). Väl där kan man undersöka om kyrkofadern Augustinus gav en korrekt bild av gudsstaten i sin skrift De civitate Dei, inte Guds stad (City of God) som översättaren drar till med.Tveksamma översättningarHur bör man förfara vid översättningen av poetiska citat: lita till förefintliga goda versioner eller snickra ihop egna? Statusstress ger exempel på båda metoderna men försummar att ange upphovsman till de inlånade översättningarna (för Sofokles del Emil Zilliacus och för Thomas Grays Arvid Stålhane). Den engelske 1600-talspoeten Andrew Marvells berömda dikt To his coy mistress återges märkligt nog inte i Erik Blombergs utmärkta tolkning utan som klumpigt hemsnickeri. Marvell talar om graven som en lugn tillflykt där det tyvärr inte finns utrymme för "embrace", vilket blir: "men inga famntag ingås där". Man kan t ex ingå ett äkta förbund med sin älskade men absolut inte ett famntag, varken under eller ovan jord. Listan på fel och brister i översättningen kunde göras mycket lång.Det är därför med blandade känslor man lägger ifrån sig Alain de Bottons senaste bok. Men när man kommit över irritationen minns man ändå allt klokt han har att säga. Han talar med människokärlekens, humorns och det sunda förnuftets stämma, och den är alltid värd att lyssna till.