Vad skulle du göra om du visste att du bara hade en kort tid kvar att leva? För de flesta är frågan retorisk, för att påminna om vad som är viktigast i livet. För Kristian Gidlund blev svaret detta: han skrev en bok.
”Jag kan vara cancerkillen. I alla fall för en stund. Men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen. Jag längtar.”
Att läsa en människas farväl till livet är en märklig upplevelse. Så mycket som ska sägas, alla livets känslor upplevda inom två bokpärmar. Det skulle kunna vara ångestfyllt. Men Kristian Gidlunds resa mot livets slut och alltings början är rasande vacker även när den gör fruktansvärt ont.
I I kroppen min för han oss igenom sjukdomens hela inferno, ibland lätt och ledigt, ibland skakande och svettandes. Berättar om hur han, 27 år gammal, fick beskedet en torsdag innan han skulle äta pannkakor. Om hur han burit bort grovsoporna och sexhundra kilo DN för att hans familj ska slippa, den dagen då han är borta. Om hur han i ett absurditetens telefonsamtal med Försäkringskassan får höra att han som egenföretagare inte kan sjukskriva sig den dag då tumören ska opereras bort. Och om hur hans kropp långsamt ger efter, bit för bit. Kämpar och frustar i motstånd men likväl måste se sig besegras av den som han kallar tjuven om natten, tigern, kråkan som kommit in i hans bo och roffar åt sig. Om blod, organ, slemhinnor och smärta i ett livfullt flödande språk.
Men han ger oss andningspauser. Målar vackra bilder av sina drömmars Dalarna. Bagatelliserar genom galghumor. Och det är i mötet mellan de olika tilltalen som berättelsen blir på riktigt. Ett livsverk. För även om cancern är den stora svarta svulsten som hägrar över varje bokblad finns där en annan berättelse bakom. Om liv och äventyr, om en kille som spelat i band och rest och haft sex och brutit benen.
Två teman utkristalliseras. Smärtan över att inte få leva det liv han just har påbörjat, att inte få göra sin stora resa till Afrika, att inte få bli pappa, att inte få se sina föräldrar bli gamla. Och så kärleken som en ständigt surrande motor, inte minst den gripande ömheten inför sig själv.
”Kristian, jag har inte glömt dig. Det vill jag att du ska veta. Och lika mycket vill jag att du ska veta en annan sak: jag saknar dig.”
Som läsare känner jag mig ibland högtidligt inbjuden, ibland som en gluttare i dörrspringan. För Kristian Gidlund målar sig själv i ett naket porträtt där det enda som aldrig sviker är förmågan att formulera sina känslor och tankar i ord.
Han ville bli utrikeskorrespondent, med målet att vara där ingen annan är. I stället har han nu skrivit om sin väg mot slutet. Från skyttegraven rapporterar han om kriget i sin egen kropp. På sätt och vis har hans mål gått i uppfyllelse.