Bävern, fillifjonkan, styrspaken och fittmissilen. När språkvetaren Karin Milles samlade in könsord, genom enkäter, samtal med bekanta och surfande på nätet, slutade det med en lista på över 400 ord. Uppfinningsrikedomen är uppenbarligen stor när det gäller att komma på ord för de mänskliga könsorganen. Kärt barn har många namn? Nej, med tanke på att det är få av alla dessa ord som folk i allmänhet skulle känna sig bekväma med att använda, verkar det snarare som att mängden är ett uttryck för svårigheten att hitta rätt ord.
Men varför samla könsord? Milles intresserar sig för att hitta mönster bland orden och hur dessa mönster hänger ihop med rådande könsroller och sexuella normer. Hon gör antagandet att uppsättningarna av könsord säger något grundläggande om synen på manlighet, kvinnlighet och sexualitet i vårt samhälle.
Över hälften av könsorden som Milles samlade in betyder egentligen något annat och det är roligt att följa med när hon kategoriserar metaforerna. Levande varelser, bruksförmål och mat är de vanligaste varianterna. Skrattfaktorn åsido är det också bokens mest intressanta avsnitt där Milles utgår från kognitiv lingvistik och feministisk teori för att analysera metaforerna och hur de både speglar och skapar samhällets bilder av kvinnlighet och manlighet.
Exempelvis förekommer inte metaforer som har att göra med makt och våld när det gäller det kvinnliga könet, medan det manliga kan uppkallas både efter personer med makt och efter vapen. Det kvinnliga könet kallas gärna vid natur- och växtmetaforer, och i jämförelse med det manliga förknippas det med färre ”aktiva” föremål. Man kan kanske anta att det inte är särskilt många som skulle få för sig att uppkalla en penis efter presidenten eller Terminator (åtminstone tänker jag anta det för att slippa en ännu mer deprimerande bild av mänskligheten), men mönstret speglar en sexuell ordning där mannen förknippas med aktivitet – i vissa fall hotfull – och kvinnan framställs som en naturskön och stilla kärleksgrotta som kan intas av närmaste köttyxa.
Milles slår dessutom ihjäl några myter om de vanligare könsordens ursprung och berättar om hur det gick till när ”snippa” för bara några år sedan började bli ett etablerat ord för flickors kön. Hon visar hur snippa-diskussionerna i pressen och andra arenor inte bara handlade om ord utan om syn på kön, sexualitet och jämställdhet. Kung Karl och kärleksgrottan är en kort bok som inte riktigt har plats för allt som har tryckts in mellan pärmarna. Milles är tydlig och underhållande, men mer entusiasm än utrymme gör att en del ämnen behandlas avhugget. Blev det inte mer? undrar jag ibland. Vad grundades just det där påståendet på? Vad hände med den där teoretikern som dök upp för två sidor sedan? Jag blir lite runtkastad och önskar åtminstone några sidor till.