Vad hände egentligen?

Syftet med Emma Isakssons avhandling i idéhistoria är att analysera ideologiska hållningar inom den nya kvinnorörelsen i Sverige på 1970-talet. Hon betraktar rörelsen som en del av den vänsterradikala våg som började på 1960-talet och kulminerade under årtiondet efteråt. Kvinnorörelsen, menar hon, "föddes" 1970.
I sin studie studerar hon rörelsen, utifrån ett Stockholmsperspektiv, via rörelsetexter, dvs. sådana texter som tillkommit inom den. Hon baserar sig också i någon mån på intervjuer med dem som en gång var med, men hon anser samtidigt att intervjuerna är alltför problematiska som källor. Hennes analys är därför huvudsakligen textbaserad.

Hon gör sin analys av kvinnorörelsen med hjälp av Ron Eyermans och Andrew Jamisons idéer om sociala rörelser som kunskapsproducerande. Detta innebär att hon ser rörelsen som "ett kognitivt territorium eller ett begreppsligt rum inom vars ramar möjligheter uppstod att undersöka kvinnans situation utifrån olika perspektiv". Hon menar vidare att "rörelsen fungerade som ett utrymme där kunskap om kvinnors underordning kunde ta form, artikuleras och utvecklas". Kunskapsproduktionen inom rörelsen, fortsätter hon, hade klara politiska förtecken och syftade till förändring.

För att teckna en bakgrund till rörelsen inleder Isaksson med en beskrivning av 1960-talets könsrollsdebatt och nya vänster. Därefter diskuterar hon förhållandet mellan kvinno- och klasskamp, särskilt utifrån Grupp 8 och Arbetets Kvinnor. Efter detta följer en diskussion om begreppet "kvinnokultur" och vad det kunde stå för under 1970-talet.
Avhandlingens sista empiriska kapitel handlar om lesbisk kvinnokamp och kopplingar mellan heterosexualitet, kvinnokamp och heteronormativitet. Hon avslutar med att i ett summerande kapitel dra ihop trådarna och redovisa sina resultat.
I sin analys lyfter Isaksson fram tre ideologiska hållningar inom kvinnorörelsen: det socialistiskt feministiska projektet, det kvinnokulturella projektet och det lesbiskt feministiska projektet. I det förstnämnda var klass och kön viktiga begrepp. Ofta stod den marxistiskt definierade klasskampen före kvinnokampen. Men samtidigt menade man att kvinnans frigörelse krävde "dubbla revolutioner", både kamp mot kapitalism och kamp mot manligt förtryck. Dock var hållningarna ambivalenta och problemet om det var klass eller kön som kom först löstes aldrig riktigt.
I det kvinnokulturella frigörelseprojektet vände man sig delvis mot den marxistiska synen och betonade i stället kvinnors särskilda erfarenheter och upplevelser. Ofta betydde kvinnokultur en "specifik kultur i form av förhållningssätt, praktiker och värden som uppbars av just kvinnor". Kvinnors reproduktion kom i fokus. Genom kvinnokulturen ville man skapa kvinnliga motbilder som skulle vara förebilder för en kvinnoidentitet. Men från att ha varit ett frigörelseprojekt blev kvinnokultur senare ett vapen i kampen mot destruktivitet som militarism och miljöförstöring.

I det lesbiskt feministiska projektet slutligen lyftes skillnader mellan kvinnor fram. Lesbiskhet och heterosexualitet sattes i fokus. Projektet innebar inte bara kritik av patriarkatet, men också av heteronormativiteten. Så hävdades till exempel att i ett samhälle där kvinnor systematiskt underordnas av män är heterosexuella relationer per definition ojämlika.
Lesbiskhet framställdes som en motståndshandling som utmanade den patriarkala heterosexuella ordningen. Det lesbiskt feministiska projektet sammanföll inte helt med den kamp som fördes i de heterosexuella sammanslutningarna och markerade därmed en skillnad mellan kvinnor med olika sexuella preferenser.
Den efterföljande kvinno- och genusforskningen, som präglat de senaste tre årtiondena, är arvtagare till de kvinnokampsdiskussioner som fördes under Isakssons undersökningsperiod.
Det socialistiskt feministiska och kvinnokampsprojekten fick stor uppmärksamhet under 1980-talet.
Det lesbiskt feministiska projektet har kommit att utvecklas inom det som i dag går under benämningen queerteori. Här är exempelvis Tiina Rosenberg och Don Kulick framträdande debattörer.
Jag tycker mycket om Isakssons avhandling. Den är klart och redigt skriven, den använder ett språk som är begripligt för många fler än "de närmast sörjande" och den behandlar ett angeläget och intressant ämne.

Som jag ser det fyller avhandlingen två syften (utöver det att rendera författaren en doktorstitel), nämligen dels att vara en lärobok i framväxten av den nya kvinnorörelsen i Sverige för dem som inte var med, dels att rekapitulera för dem som var med vad det egentligen var som hände.
Ty, vi som var med, men som var för unga för att riktigt förstå, eller som inte kunde få den distans som behövdes för att se tendenserna, vi får nu en historieskrivning som vi länge saknat.
Isakssons reder ut begreppen och analyserar på ett utmärkt sätt den diskussion som fördes under det turbulenta, alternativa och politiskt medvetna 1970-talet. Och det tackar vi henne så mycket för! Vi tackar också för de läsvärda och innehållsrika fotnoterna som även de innehåller mycken viktig information.

Vad hände egentligen?

Emma Isakssons avhandling Kvinnokamp är en utmärkt lärobok i framväxten av den nya kvinnorörelsen i Sverige, konstaterar Agneta Lilja.