Vad gör vi inne i stugan?

Det finns en fantastisk liten anekdot om Balzac, om när han på en utställning fastnade framför en tavla. Detta var på den tid då målarna i huvudsak porträtterade romantiska idyller och motivet var mycket vemodigt, fullt med rimfrost, små stugor och enkla bönder. Efter att länge ha stått och begrundat en liten stuga med en rökplym lade skalden pannan i veck. ”Så vackert!” utbrast han. ”Men vad gör de inne i stugan? Vad tänker de på? Vilka bekymmer har de? Har skörden varit god? De har säkert räkningar att betala!”.

I den amerikanska filosofen Marshall Bermans bok Allt som är fast förflyktigas återges denna anekdot i förbifarten. Det är lätt att hasta förbi den. Samtidigt kan jag inte släppa tanken att den har en central roll. För trots att den nog bör tas med en nypa salt – Balzacs efterföljare älskade att strö sådana här anekdoter omkring hans kista – framstår den som en av den moderna konstens primalscener. Det Balzac tycktes mena var att det moderna livet har en autentisk skönhet över sig, men att denna skönhet är oskiljaktig från dess elände och oro. Människan är en helhet och konsten måste därför sträva efter att porträttera henne som sådan. För Balzac, konstaterar Berman, betydde det att gestalta såväl hennes vackra små stugor som de räkningar som ligger på köksbordet.

Egentligen är det inte särskilt oväntat att Berman fastnar för denna anekdot. Den fångar så mycket i hans eget särpräglade tänkande. Berman tillhör den kader av amerikanska marxister som klättrat allt längre upp på parnassen i samband med att de samtida kriserna intensifierats. Här kan personer som professorn i stadsvetenskap Wendy Brown, geografen David Harvey och litteraturkritikern och den marxistiske statsvetaren Fredric Jameson också nämnas. De är en typ av totalitetstänkare som alltid strävar efter att greppa samhället i sin helhet. I denna genre är Allt som är fast förflyktigas från 1981 en klassiker. Den är ett försök att kartlägga den moderna konsten genom att betrakta den från flera håll samtidigt. Dels genom att analytiskt lösa upp konsten i ekonomi, sociologi och historia, och dels genom att betrakta konstformerna genom varandra. Hur framstod Georges-Eugène Haussmans boulevarder genom Baudelaires sonetter? Vad sade dem om den samtida storpolitiken? Genom att ställa komplicerade frågor sveper Berman in hela den västerländska kulturen i en virvlande dialektisk dans.

Allt som är fast förflyktigas påminner om ett gigantiskt kalejdoskop som i en blick lyckas fånga hela moderniteten. När man som läsare vänder sida är det som om hela världen skakar till och nya, glittrande former framträder. Den är ett magnum opus i dess allra djupaste betydelse; jag har nog aldrig läst ett så monumentalt verk om den modernistiska konsten. Berman är den typ av tänkare som lyckas leverera knivskarpa formuleringar samtidigt som han inte skyggar för att låta frågor eka i luften. Och även om jag emellanåt kan störa mig på att han nästan bara skriver om hårda, manliga modernister (Baudelaire, Mandelstam, Joyce) och visar lite förståelse för den mjukare modernism som Bloomsburygruppen (med Woolf i spetsen) representerade går det inte att förneka: det här är ett mästerverk. Som läsare blir jag därför alldeles upprymd över att boken återigen finns på marknaden, elegant översatt av Gunnar Sandin och med ett nyskrivet efterord av författaren.

Så, vad är det då som gör Bermans bok så storslagen? Väldigt kort skulle det kunna sammanfattas så här: Bermans bok är ett försök att återuppliva Marx syn på människan som en helhet. I ett särskilt intressant avsnitt diskuterar Berman modernitetsbegreppet. Modernitet har i dag kluvits i två delar: dels ”modernisering” inom ekonomi och politik och dels ”modernism” inom konst och kultur. Denna uppdelning, menar Berman, är skadlig. Förståelsen av människan fragmentariseras. Därför förespråkar han ett radikalt återvändande till 1800-talstänkarnas modernitetsbegrepp. Här är Marx det kanske mest lysande exemplet. I likhet med ekonomihistorikern Eric Hobsbawm menar Berman att Marx var den första att förstå människan som totalitet; alltså, inte som en samhällelig, ekonomisk eller kulturell varelse utan som allt detta i relation till varandra. Synsättet finns koncentrerat i den berömda formuleringen om att ”allt som är fast förflyktigas” från ”Det kommunistiska manifestet”. Där naglas såväl det positiva i den kapitalistiska omvälvningen fast (stelnade strukturer löses upp) som det tragiska (den moderna människan tappar fotfästet), och på så sätt flätas det kulturella uttrycket in i ekonomin, sociologin, religionen – you name it – på ett aldrig tidigare skådat sätt. Det gör det till ett betydligt intressantare och mera sammansatt utspel än den samtida försäkran om att gud inte finns.

Nu kanske någon invänder att denna bok är djupt nedsjunken i sin samtid. Att det postmoderna tänkande som Berman brottades med också har ”förflyktigats”. Och visst. Filosoferna och litteraturvetarna  Michel Foucaults, Jacques Derridas och Jean-François Lyotards järnstänger till teorier har delvis lossnat sedan dess. Vi är inte längre lika besatta av att prata om ”historiens slut” och ”subjektets brist på centrum”, och i dag kan man till och med göra en utsaga utan att kalla det ”diskurs”. Samtidigt har väldigt lite hänt. Vi lever fortfarande med en ensidig bild av begrepp som ”modernitet” och ”framsteg” och i tider av ekonomisk och ekologisk kris har väl Marx påstående om att ”allt som är fast förflyktigas” aldrig varit mera aktuellt. På så sätt visar Berman hur vi kommer att behöva Marx även i framtiden. Han står där än, som en läkare vid vårt samhälle, beredd att avlägsna sig först när patienten kvicknat till.