Utgångspunkten för boken de skrivit är njutningen, säger de, ”hungern efter de oförfalskade smakerna och de sköna måltiderna”. Döden i grytan lämnar mig dock med en besk smak i munnen: Vem är du, frågar jag min middag, kycklingen som troligen är en Cobb?
Porsche och Kamprad gav oss folkvagnen och Billyhyllan. Storskalighet och standardisering kan ge fler människor bilar och möbler – och mat, levande mat. Fördelarna är stora om världens befolkning kan mättas, nackdelarna väldiga om en biprodukt är resistenta bakterier. Hygienregler för köken biter inte huvudet av dem, menar journalisterna Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson.
Henrik Ennart arbetar på Svenska Dagbladet, Mats-Eric Nilsson blev, efter trettio år på samma tidning, fackboksjournalist. Hans tidigare böcker Den hemlige kocken och Äkta vara satte avtryck i Matsverige.
I reportageboken Döden i grytan visar författarna hur EU:s hygienregler gör det omöjligt att få lära barn laga mat i förskolan men ger den industriförpackade och hårdprocessade svarta lådan klartecken – en låda vars innehåll de följer tillbaka till kyckling- och svinfarmen. Det är där de vill att vi ska bli rädda. Nu är vi räddare för hygienreglerna, de gör att vi ser mer på dem än på själva smittan, skälet till att de finns.
Förebilden för EU:s hygienregler är de regler USA satte upp för femton år sedan efter svåra utbrott av giftiga e-coli-bakterier. Ett av dem inträffade 1993, då fyra barn dog av hamburgare som var värd åt en ny, mycket aggressiv tarmbakterie. Den fanns i köttet, inte i köket. Man höjde den lägsta rekommenderade temperaturen för kött från 60 till 71 grader och riktade därmed, enligt Ennart och Nilsson, fokus på tillagningen i stället för på uppfödningen av djuren. Köttindustrin slapp provtagning från oberoende håll och ansvaret blev någon annans om vi blir sjuka – någon har inte tvättat skärbrädan. Vi köper gärna billigt kött och godtar på vårt vardagliga, förströdda vis en megaindustri som känner lika stort ansvar för folkhälsan som Wall Street.
Ennart & Nilsson berättar rappt och faktatungt, bland annat om Mr McDonald, det vill säga kycklingen Cobb 500, och Cobb 700 med lika stort behov av antibiotika och med ännu större bröstmuskler. Om suggorna som ”producerar två ton slaktvikt”, kultingar som får antibiotika för att överleva. Djurens hälsa är viktig, men meningen får en ironisk skugga i sammanhanget.
Djurfarmerna har antagit maxiproportioner, inte minst i Östeuropa efter 1990: stora djur, väldiga kullar. I Sverige får djuren hälften av all antibiotika vi förbrukar, säger författarna. Djuren släpper ifrån sig rasande mycket. En del rinner ut i Östersjön. Köttet produceras med barbarisk rationalitet, jätteföretagen har jätteplånböcker för att köpa upp konkurrens, demokratiskt/odemokratiskt valda ombud eller offentliganställda (långt bort, i Polen eller Asien… ).
I all denna väldighet och medicinering skapas miljöer för okända minivarelser, till exempel resistenta bakterier, som tål det mesta, är megasnabba, osynliga och farliga. Det är de som finns kvar när jag läst Ennart och Nilssons bok – de och resterna av min Cobb.
