Maria Ernestams nyutgivna På andra sidan solen påminner till sin konstruktion om hennes näst senaste roman Alltid hos dig. Den kvinnliga huvudpersonens liv vävs samman med ett annat kvinnoöde från det förflutna, som återuppväcks genom brev eller nedskrivna minnen.
Att ta del av den äldre kvinnans historia blir till en vändpunkt i den yngres liv. Ett i sig beprövat berättarkoncept som bygger på idén om att vi hos våra förmödrar kan hämta både styrka och bättre självkännedom. Motivet kan ibland bli bästsäljande, som i Susanna Tamaros Gå dit hjärtat leder dig, och om det behandlas med sådan berättarteknisk skicklighet som i Ernestams förra roman blir historien riktigt gripande. Det lyckas emellertid inte i På andra sidan solen.
Romanen börjar med att huvudpersonen och berättaren Viola, hennes man Axel och deras tonåriga döttrar Tora och Linn har hyrt ett hus i Skåne för en kortare semester. Redan här anas en historia om kvinnomisshandel. Till en början framställs Axels tidigare sjukdom som orsaken till att han har blivit alltmer aggressiv och kontrollerande. Det framgår dock snart att hans beteende snarare har förstärkts än framkallats av sjukdomen. Hans oförutsägbara vredesutbrott mot hustrun och döttrarna, något som också tar sig fysiska uttryck, liksom hans lögner och hans ständiga förnedrande kommentarer om sina närmaste har redan smulat sönder familjens trygghet.
När Viola möter den åldrade Lea Moréus (Lea från Alltid hos dig) verkar hon med den gamla kvinnan som förebild kunna hitta den inre styrka som hon behöver för att förändra sitt liv. Leas noveller om missionärsarbete i Kina på 1940-talet tillåter Viola dessutom att både leva i nuet och i det förflutna, vilket elegant knyts samman med hennes eget forskningsprojekt om begreppet evighet. Man anar filosofen Augustinus tanke om tiden som ett trefaldigt nu.
Tyvärr lyckas Ernestam inte att på ett trovärdigt sätt komponera in historien om Lea och hennes man Ruben i ramberättelsen om Violas liv. Novellerna förblir vackra men ostrukturerade nedslag i en utomstående livshistoria som känns påklistrad på romanens egentliga handling. Lika litet kan jag se att Viola verkligen förändras. Det som börjar som en trovärdig psykologisk skildring av våld i en nära relation utmynnar i en jolmig moralkaka på temat ”kärleken är tålmodig och den uthärdar allt”.
Förutom Leas barnbarn Sara finns det ingen oberoende röst i romanen som skulle markera distans till Violas försök att till varje pris rädda äktenskapet. I stället kan det öppna slutet under hennes och Axels Kinaresa tolkas som parets återförening i skenbar sämja, vilket av allt att döma är menat som ett lyckligt slut. Men kan ett förhållande där ena parten misshandlats någonsin bli bra igen? När Viola sägs tro på att äktenskapet kan räddas förutsatt att både hon och Axel anstränger sig tillräckligt inser jag att inte ens Ernestams förunderligt vackra språk kan göra På andra sidan solen till en läsvärd roman. I en berättelse om kvinnomisshandel blir en sådan slutpoäng inte bara misslyckad utan rent av oacceptabel.