Vackert om att förlora fotfästet

Hur har andra det?, Björn Collarps första bok på nio år, är en samling på tio noveller som, trots att de kan läsas fristående från varandra, binds samman av en rad gemensamma teman. Det dominerande av dessa är utanförskap, som både förekommer som ett tillstånd som skildras och som ett perspektiv från vilket händelser och personer betraktas. De inledande novellerna är korta glimtar av berättelser där själva iakttagandet ofta överskuggar handlingen.

Från och med titelnovellen blir novellerna längre och mer innehållsrika. Med denna inleds också en svit på fem historier som alla rör sig kring människor som slutit sig för världen genom missbruk eller psykisk sjukdom. Den sociala miljön varierar från historia till historia, likaså huruvida den skildrade personen har avslutat en behandling eller påbörjat en eller befinner sig bortom all hjälp, men lästa tillsammans bildar de en enda berättelse om att förlora fotfästet. Även här finns betraktarna; familjemedlemmar som sitter fast för mycket i sin egen ensamhet för att kunna erbjuda någon varaktig hjälp.

Collarp skriver så säkert att hans arbete med orden knappt märks under läsningen; det finns ingenting konstlat eller obekvämt i hans prosa. Vad man kan sakna är distinkta berättarröster och tydligare stilbyten när miljö och berättare byts mellan novellerna. Här blir såväl Östermalmsvåningar som strippklubbar i Miami som avgiftningskliniker skildrade så att de ska framstå som självklara och bekanta för läsaren. Det är skickligt utfört, men när allt och alla känns bekanta från början avtar ens engagemang och empati för de skildrade personerna. Det finns dock två noveller där detta mönster bryts. En av dem, Waxholm, handlar till skillnad från de övriga novellerna om fest, harmoni och gemenskap, vilket skapar en intressant kontrast berättarens sårbarhet och utanförskap.

Läsningen av den kan färgas till viss del av ens egna referensramar, men detta gör den inte mindre intressant, snarare tvärtom. Samlingens sista novell, Karnevalsnatt, utspelar sig i Berlin under olympiadsommaren 1936, och säger inte något nytt om vad den på det yttre planet handlar om; nazisternas förföljelser av judar och homosexuella. Men genom ett inte helt väntat val av perspektiv lyckas Collarp berätta den gamla historien om hur ett möte mellan två utsatta personer långsamt övergår till att bli en mardröm på ett sätt som överraskar och skakar om. Vilket känns både ovanligt och välkommet i denna vackra men nästan lite tråkiga bok.

Vackert om att förlora fotfästet

Lästa tillsammans handlar alla Björn Collarps noveller i den nya boken om utanförskap, skriver Anne Marcusson.