Jag hamnar i en bubbla. Ja, det är en trött metafor för det här tillståndet – det loja, avskärmade, lätt vegetativa – men hittills har jag inte stött på någon bättre beskrivning, och därför får den duga. Det är ett läge som hör ungdomen till, åtminstone för mig; på den tiden kunde jag försättas i den där kontaktlösheten med omvärlden utan några yttre impulser. Numera sker det enbart i mötet med fiktion som har en särskild stämning, och det brukar vara både frustrerande och obehagligt. Men med Linna Johanssons debutroman ”Lollo” blir det inte så – utan luddigt skönt och märkligt.
Egentligen borde det vara precis tvärtom. För det går inte så bra för Lollo och Lidija: det som växer fram ur deras gemensamma lojhet, viljelöshet och utanförposition är inget bisarrt och härligt, utan successivt något alltmer bisarrt och… ja, destruktivt. Farligt. Lollo och Lidija är oupplösligt tajta sedan gymnasiet och ett par år senare utgörs deras världar fortfarande av varandra. Andra människor – killar, familj, gamla klasskompisar – flimrar bara perifert i deras liv. De värjer sig mot allt vad ordnat vuxenliv heter, de tänjer på tiden innan de måste ta tag i sina liv och drar runt i den fiktiva stockholmsförorten Aspy hela dagarna. De dricker, de porrsurfar, de glor på vattnet i Vinterviken. De är överens om hur livet absolut inte får bli, men om hur de vill att det faktiskt ska bli har de ingen aning. Något annat, bara.
Det går åt helvete, som sagt. Och det klargörs redan från början, när Johansson inleder sin roman låter hon Lollo många år senare berätta vad som egentligen hände under de där blurriga Aspy-åren. De börjar hänga med den utflippade Mimmi och hennes entourage, och snart har de gått från att vara normalt dysfunktionella, uttråkade ungdomar till att kliva över den gräns där fantasier omsätts i praktiken. Eskalerat drickande, iscensättande av gränslösa sexfantasier, knark, en tristess som maler på och möjliggör en konstant stegring av ett beteende som bryter ned dem. Till slut knäcker det också Lollo och Lidija, den sammansvetsning som verkade lika evig som den var dömd att ta slut. Så, hur kan jag tycka om att vaggas in i det här underliga känsloläget?
Kanske för att bubbeltillvaron är så ögonblickligt igenkännbar, trots att det inte finns några yttre likheter eller identifikationspunkter i Lollos och Lidijas liv, för mig att haka i. Kanske för att Linna Johansson är en sådan skicklig, egensinnig författare. Hon skildrar allt ofiltrerat och rått, ändå står det som en mjuk, luddighet kring hela berättelsen. Hon har en direkt stilistik som aldrig strävar mot medveten litteraritet, men som ändå stundtals är så vackert poetisk. Kanske är det för att ”Lollo” är en roman som är så kompromisslös med sin lojalitet mot de här människorna, och att den aldrig för en enda sekund hemfaller åt plikttrogen sensmoral eller höjda varningsfingrar. Det känns deppigt att tillstå det, men det blir tydligt hur jävla sällan man läser romaner som skildrar unga kvinnor som de sammansatta människor de är.
”Lollo” är en kärleksroman. En roman om kvinnor som väljer kvinnor. På riktigt. Inte som i ”åh, nu har vi en mysig tjejfest” eller som ett aktivt, bittert avståndstagande mot män. Inte heller nödvändigtvis som sexpartners, men ibland (mellan Lollo och Mimmi uppstår något annat än mellan Lollo och Lidija). Det är en roman om kvinnor som har sina starkaste band till andra kvinnor helt enkelt för att de vill det; om liv där de verkligt betydelsebärande relationerna byggs vid sidan av den påbjudna ordningen. ”Lollo” är ett enda långt, kraftfullt motstånd mot den klumpigt tillyxade uppdelning i ”vänskap”, ”sex”, ”förälskelse” och ”kärlek” som vi fortsätter att släpa runt på, trots att verkligheten sällan har något med sådana kategoriseringar att göra. Vem vill inte vistas i en bubbla där detta, för en gångs skull, tas på fullaste allvar?