Vackert men alltför tekniskt

Visst är det vackert. Ett språk lika förgängligt som snön. Lika skört som en tunn istapp. Men när det snöar i Hjalmar Söderbergs romaner har det en tendens att betyda någonting, en förändring, ett tillstånd, en känsla.

I Malin Kiveläs tredje bok Du eller aldrig snöar det jättemycket, utan att det betyder mer än en ram för att berätta om ensamhet, det stilla döendet under snön. Att döma av snöfallet torde Helsingfors vara fullständigt inbäddat i kristaller som på ytan ter sig lika men där icke en enda är identisk med en annan. Och det är där berättelsen om Aija, den medelålders trädgårdsmästaren, blir lite för enkel - och i att hon är trädgårdsmästare och att det är vinter.

Hon framlever sitt liv betraktande. Utanför, en snöflinga, till synes som de andra men ändå helt unik. Ensam. I staden med brusande liv, spårvagnar och människor runt sig. Bara hon själv verkar stilla. Lika stilla som de växter hon värnar. I fönstret. På Alexandersgatans spårvagnshållplats, vid Tölöviken med änderna. Kallt och stilla. Julafton firar hon ensam i sin lägenhet med skinka, morotslåda och alla andra lådor och finporslinet. Ja, det är jättesorgligt. Och samtidigt kan jag inte känna med henne. Framför allt inte att hon är medelålders - inte där hon kommer att sitta med finstrumpbyxorna på en madrass, inte alls. Hennes porträtt är en annans. Yngre.

Men om vi låter hennes ålder vara oviktig - trädgårdsmästare är beroende av årstiden och vad göra när växterna vilar? Vila. Längta. Bada. Handla på Stockmann. Kanske hoppas att det en dag kommer någon och frågar vem hon är. Och så kommer mötet med en tvättäkta ryss. Pjotr som spelar, imiterar Elvis, mannen som dog alldeles ensam och sorglig trots att han var älskad av massorna och i sitt hus hade massa människor.
Elvis spelar en stor roll för Aija. Liksom Kepler. Men framför allt Wilson Bentley, bondsonen som på 1800-talet var mer intresserad av snökristaller än kamrater och som vuxen katalogiserade 5 000 kristaller och konstaterade att ingen var exakt som den andra. Det är där någonstans Aijas liv finns. I att hennes liv ser ut att vara exakt likadant från dag till annan - men för henne finns skillnader.

Den ensamma, betraktande människan som berättar är ett klassiskt grepp i litteraturen. För att påvisa den enskilda individens ensamhet, eller alienation från kollektivet och samhället. Malin Kivelä vill berätta om detta i en ensam kvinnas gestalt, men det blir ack så tekniskt. Teknik kan ofta leda till lyrik och leder till det även här. Men om man har språket som alibi för att berätta om ensamheten, betraktandet och mänskligheten ska man vara säker på vad man gör. Språket får gärna användas som grepp för ett nytt sätt att ta upp ett klassiskt tema, men här lyfter tyvärr inte språket - som är romanens främsta anspråk på nyskapande - den klassiska historien. Det är som om Kivelä inte kunnat bestämma sig för om det ska vara en roman hon skriver eller om det ska vara prosalyrik. Berättelsen hade gjort sig bättre utan romanformen. I ren prosalyrisk tappning hade detta kanske kunnat vara någonting nytt.

Och porträttet av Aija - jo, jag kan förstå om romantiska, ensamma pojkar faller för den här romanen. Men mer än så är den inte - en vacker yta som har skrivits om och om igen. Trots detta: jag gissar att Du eller aldrig kommer att vara en parentes i ett större författarskap. Gissar och hoppas.

Vackert men alltför tekniskt

Malin Kiveläs roman Du eller aldrig skildrar vackert en kvinnas ensamhet, skriver Astrid Claeson.