Det är inte ofta som en ny sonettsamling kommer ut på svenska. Senast det begav sig var 1977 då Lars Gustafsson gav ut Sonetter. Men nu har det alltså hänt igen genom att Magnus William-Olsson försökt sig på den klassiska genren i Ingersonetterna. Liksom Gustafsson använder han sig av den vanliga uppdelningen med två fyraradingar och två treradingar. Rytm och rim flyter fint och ledigt i dikterna. På ett virtuost sätt lyckas han bygga upp sonetterna med bara tre återkommande rim.
Ingersonetterna påminner om Rilkes Orfeussonetterna dels i sin sorgemusik och dels i reflexionen över den mänskliga existensen. Själv nämner William-Olsson i en not de spanska barockpoeterna Quevedo och Gongora som förebilder. Vidare avslöjar han där att han länge stötts bort av den traditionella sonettens slutrim men att han inte kunde låta bli att använda rim då han skrev sin svit i ett kreativt rus i augusti–september 2009. Att skriva sonetter verkar innebära att man kommer in i ett annat medvetandetillstånd där dikterna nästan skriver sig själva. Tillvaron får röst och kropp genom versformen. Det var vad som hände Rilke och det var också vad som hände Shakespeare och Gongora. Sju sekler av sonettskrivande är ett arv som både tynger och lockar.
Pulsen i en sonettsamling är ett du som poeten vänder sig till. I Magnus William-Olssons fall är det hans mor Inger som drabbats av Alzheimers sjukdom. Som alltid skriver han om tidens gåta: ”Nu flyr i nuet. Nu nuet lider.” Minnena av modern fördjupar ytterligare detta centrala tema i författarskapet. William-Olssons poesi har väl aldrig sjungit så vackert som i dessa formsköna sonetter. Jag känner mig golvad av denna sång till modern som alltings upphov – existensen, identiteten, kärleken, smärtan.
William-Olsson drar sig inte heller för att skildra demenssjukdomens plågsamt fysiska aspekter liksom sin komplexa relation till ”Iokaste-Inger”. Modern var en levnadsglad kvinna som levde lika mycket i könet som i intellektet och sonen kände en oidipal dragning till henne. En sonett återger till och med en freudiansk primalscen då poeten som barn kikar genom dörrspringan när föräldrarna har sex.
Särskilt starka är de dikter i slutet av Ingersonetterna där stadierna i moderns demenssjukdom skildras genom bruket av sådana epitet som ”Anti-Inger” och ”Inger-aldrig-mer”. Höjdpunkten i boken är ändå denna dikt som ekar mot en lång tradition av sonettskrivande.
Kom död, kom ta min mamma
ur tidens käftar vilka tuggar slött
och meningslöst på hennes kropp som fött
mig till att leva här och nu. Samma
frågor, tjatet. Hjärnan liksom stamma
hackande i minnesvraket. Dött
förståndet. Bara kroppen lever. Sprött
livet spira fastän jorden damma
Ta henne död. Mig gör detsamma
om hon ännu några somrar eka
ur sin mammagrav. Samma flamma
brinner varje dag. Låt lågan stanna!
Men varna, så en gång till jag kan få smeka
Ingers kind, och håret kamma