Vacker prosa i stor läsupplevelse

Det finns författare som Joyce Carol Oates, som ibland skriver flera böcker om året. Och så finns det sådana som Michael Ondaatje, som bara gett ut en handfull prosaböcker och ett tiotal diktsamlingar sedan debuten i slutet av sextiotalet. Han är sannerligen inte den mest produktiva av författare, därför är varje ny bok av hans hand en händelse. Åtta år efter Anils skugga är han nu aktuell med ännu en roman, Divisadero - Annas bok, som i dag kommer ut på svenska.

Det är en av dessa böcker som är nästan omöjlig att referera, inte bara för att den saknar intrig i konventionell mening, utan för att detta är en bok som man framför allt läser för språkets skull. Divisadero består i alla fall av tre delar som i sig är uppbyggda av ett antal löst sammanhållna tablåer. Den första delen har karaktären av ett slags prolog och beskriver hur de båda moderslösa flickorna Anna och Claire växer upp som systrar på en gård i norra Kalifornien. Deras far har även tagit hand om en föräldralös pojke, Coop, som hjälper till på gården. Han blir dock aldrig som en bror till systrarna, och när Anna fyller sexton inleder hon och Coop i hemlighet ett förhållande. Då hennes far får reda på vad som pågår försöker han slå ihjäl Coop, som undkommer tack vare flickornas ingripande. Både Anna och Coop ger sig iväg från gården, åt skilda håll.

Flera år senare möter vi dem igen. Anna har slagit sig ned i ett hus i Frankrike där hon studerar verken av en bortglömd fransk poet. Hon har inte återsett sin far, syster eller Coop sedan den där natten, men hon lever fortfarande i dess skugga - märkt av det vansinne hon bevittnade hos sin far och av kärleken som togs ifrån henne. Claire bor kvar i Kalifornien och delar sin tid mellan en advokatbyrå i San Francisco och faderns gård i bergen. Hennes liv är på ytan välordnat, men också hon har präglats av de händelser som splittrade familjen.
Bokens sista del ägnas åt Lucien Segura, den franske författaren som Anna forskar om, vars levnadshistoria visar sig ha oväntade beröringspunkter med hennes egen. I likhet med Anna, Coop och Claire har Lucien fått erfara att det finns händelser som kan sticka resten av livet i brand, och människor som man aldrig kan frigöra sig från. De dröjer sig kvar som en "dold närvaro inom oss", för att citera Anna.

Som alltid väver Michael Ondaatje också in otaliga sidospår i berättelsen, befolkade av hans vanliga galleri av särlingar. Tjuvar, narkomaner, vandringsmän utan mål och älskande som förlorat sina hjärtan, alla finner de en fristad i hans böcker.
Det fragmentariska upplägget och den lösa, associationsrika berättarstilen gör Divisadero till en bok som ställer krav på läsaren, men den ger också åtskilligt mer tillbaka än det mesta i samtidslitteraturen. Det är bara hos Ondaatje som jag hittar meningar som får ögonen att spärras upp och håret att resa sig på armarna. Hans stil är anspråksfull utan att bli pretentiös, storslagen utan att bli högtravande, och framför allt svidande vacker. Tyvärr är det också en prosa som det är nästan omöjligt att göra rättvisa åt i en annan språkdräkt än den ursprungliga, och det blir mycket tydligt i Divisadero, liksom i Ondaatjes tidigare böcker på svenska. Det är inte det att Thomas Precis inte har gjort ett förstklassigt jobb, det har han, ändå kan man aldrig helt glömma att man läser en översättning.
"All my life I have loved travelling at night, with a companion, each of us discussing and sharing the known and familiar behavior of the other", filosoferar till exempel Anna i det engelska originalet, och som läsare känner man genast intimiteten i det lågmälda samtalet som förs i bilens kupé, knäna som nästan snuddar vid varandra, det mörka landskapet som glider förbi utanför fönstren ... Men när hon tänker på svenska skingras magin av den ofrånkomliga kantigheten i formuleringen: "I hela mitt liv har jag tyckt om att resa på natten tillsammans med en vän, medan vi diskuterar och delar med oss av våra tankar om den andras välbekanta beteende."
Ondaatjes slingrande prosa, som är så andlöst vacker i det engelska originalet att man försiktigt skulle vilja bryta loss enskilda meningar ur texten och placera dem i en vas, förlorar sorgligt mycket av sin mångtydighet och poetiska lyster när den överförs till en aldrig så utmärkt svensk språkdräkt, och eftersom detta är en bok vars egentliga behållning är just språket gör översättningen oundvikligen att romanen förlorar en del i styrka.

Att läsa en bok av Michael Ondaatje - oavsett språk - är ändå något av det vettigaste man kan göra med sin tid. Man gör klokt i att följa baksidestextens uppmaning och läsa långsamt, och när man väl har slutat streta emot, slutat leta efter en dramatisk struktur och bringa "ordning" i texten och bara låter sig svepas med, väntar en läsupplevelse som går utanpå det mesta.
Michael Ondaatje är enligt min mening det finaste den anglosaxiska samtidslitteraturen har kunnat frambringa. Divisadero har inte fått mig att ändra uppfattning.

Vacker prosa i stor läsupplevelse

Att läsa en bok av Michael Ondaatje - oavsett språk - är ändå något av det vettigaste man kan göra med sin tid, skriver Catrin Ormestad.