V S Naipaul om det välmenta våldet

Passiva, viljesvaga och godmodigt vänliga personer är knappast vad man väntar sig att finna bland gerillakrigare i u-landsdjungler. Ändå är det just denna kombination av huvudperson och miljö som den rutinerade och luttrade Nobelpristagaren V S Naipaul försökt sig på i sin senaste roman, Magisk sådd. Och visst kan han göra historien i stort sett sannolik; människoliv kan avvika från genomsnittet i de allra flesta avseenden, i verkligheten såväl som i dikten.Fortfarande läsvärd berättareHär är det den liksom författaren indiskättade Willie Chandran, den lite dagdrivande överlevaren från förra boken Ett halvt liv, som återigen halkar i väg till en ny värld, befolkad av ett slags marxist-leninistisk gerilla långt ute i södra Indiens obygder. Kontrasten mellan den slump som styr hans både komiska och tragiska öden och å andra sidan de samhälleliga naturlagar som tycks styra de större skeendena är typisk för Naipaul och fascinerande att fundera vidare på.Även om Naipaul nog varit någon grad mer väldisponerad och välformulerad både i sina reportageböcker och i de mer självbiografiskt färgade tidiga romanerna, så är han fortfarande en läsvärd berättare. Av Willies skenbart osammanhängande liv får han kanske inte ut något heltäckande och starkt övertygande personporträtt men väl en rad konturskarpt tecknade ögonblicksbilder och en genomtänkt och personlig samhällsanalys.Högkastig vänsterDen gerillagrupp som Willie ganska troskyldigt ansluter sig till är på en gång idealistisk — i betydelsen att man uppoffrar egen bekvämlighet för en ideologis skull — och brutal såtillvida som man hänsynslöst skjuter misstänkta "tjallare" och misstänksamma poliser, men också hunsar och föraktar de fattiga bönder man vill hjälpa till ett ekonomiskt jämlikare liv.De flesta av dessa revolutionärer kommer från en högre kast och har högre utbildning; i det avseendet är ultravänstern sig lik från Lenins tid via 68-generationen fram till våra dagars fundamentalister och terrorister. Det är de psykologiska mekanismerna bakom "upproret" som är det avgörande, inte egnas eller andras fattigdom eller andra sociala hårddata.En fredlig reformator, den gandhiliknande Kandapalli, fungerar som motpol mot Willies chefer och kamrater med deras hårda disciplin och "galna ögon", deras personliga revanschbehov och moralisk-intellektuella överlägsenhetskänslor.Naipaul är sedan länge avskydd i vänsterkretsar, antagligen inte så mycket för de kulturkonservativa synpunkter som hans alter egon och säkert han själv ibland vill föra fram som för sitt sätt att demaskera och klä av de våldsromantiska strömningarna inom den internationella marxismen. På den punkten är han sig lik från 70-talets roman Guerilla, och irritationen bland halvsympatisörerna är snarast belägg för hur rätt Naipaul träffar.Varför flyr han inte?Någon exakt motsvarighet till den gerillarörelse Willie Chandran hamnar i finns nog inte i just Indien, men det mesta skulle kunna förekomma, möjligen med starkare statliga motparter. Det som är svårast att tro på är Willies tendens att godta och spela med i gruppens grymheter och hans obenägenhet att fly. Att han överlämnar sig till den indiska polisen i stället för att försöka ta sig tillbaka till Europa verkar bero mindre på berättelsens egen logik än på Naipauls lust att skild­ra även fängelsetillvaron. Ett par lite ovidkommande utvikningar mot slutet, i friheten i London, minskar också slagkraften trots att där finns en rad fina iakttagelser om inte minst de sexuella relationernas oändliga variationsmöjligheter.Många invänder kanske att Naipaul i sina långa dialoger mer föreläser än verkligen gestaltar, och visst är det ibland så. Men man kan ha behållning också av en sådan här "oren" blandning av berättarglädje och debattlusta.Många kanske också undrar vad han har för recept för In­diens utveckling. Huvudtemat är inte vad som vore bättre än status quo eller våldsam revolution — den variant av en tred-je väg som nu ganska snabbt lyfter åtminstone delar av Indien är säkert också Naipauls — utan alla de historiska fakta som format nuet.Utan förvanskande glasögonNaipaul fäster sig, mer än europeiska iakttagare brukar göra, vid de interna motsättningarna, t ex mellan de längre och ljushyade, ofta också högkastiga och välsituerade, från norr och de små undernärda och mörkhyade från söder. Att det funnits en intern rasism som orsakat mycket elände är ju knappast västvärldens eller kapitalismens skuld.På slutraderna låter Naipaul sin formbare men föga imponerande "hjälte" Willie komma fram till att "det är fel att ha en ideell uppfattning om världen. Det är där det går snett". Det är mångtydigt, men man kan välvilligt tolka det som en maning att — även som "idealist" — se världen utan några förvanskande ideologiska glasögon.Och den inställningen skulle väl också Nobel kunnat skriva under på.