Att Thomas Pynchon dök upp i ett par avsnitt av ”The Simpsons” nyligen skvallrar om hans kultstatus i hemlandet. Att han hela tiden bar en papperspåse över huvudet säger någonting om hans persona: Efter att J D Salinger dog 2010 har han ohotad kunnat inta första platsen som USA:s mest gåtfulle kvalitetsförfattare. Han visar sig aldrig offentligt. Ger knappt intervjuer.
Hans debutverk är lika gåtfullt det. Att kort karakterisera det är en hopplös uppgift. Men jag får ju betalt för att försöka.
På ett av få fotografier som finns av Pynchon är han klädd i matrosdräkt. Det är en möjlig ingång. Att läsa den femtio år gamla romanen ”V.”, som nu för första gången finns på svenska i smidig översättning av Hans Jacob-Nilsson, är nämligen ett högst äventyrligt projekt. Man driver fram i väldig fart utan karta. I ena stunden är man i New York på 50-talet, i nästa i Kairo 1898. Utan att man riktigt förstår hur passerar man så småningom Florens 1899, Paris 1913 och Sydvästafrika 1922.
Visst blir man sjösjuk. Men de färgstarka medpassagerarna är vid gott mod och håller en länge på fötterna med välformulerade cynismer och mustiga visor. Intill sig vid relingen kan man plötsligt ha en girig plastikkirurg eller en katolsk präst som envisas med att försöka omvända USA:s råttor till den sanna läran. Ansikten dyker upp och försvinner oavbrutet. I fråga om persongalleriets omfattning står sig ”V.” utmärkt mot vilken rysk 1800-talsroman som helst.
Den som absolut måste ha kontroll hänvisas till nätet, där det finns hela Pynchon-wikis (vilket kanske säger ännu mer om kultstatusen än ”The Simpsons”-historien). Men jag tvivlar på att det tillför så mycket. Det räcker om man håller reda på några få personer.
En av dem är den paranoide Herbert Stencil. Han är på jakt efter en odefinierad entitet vid kodnamn ”V.”, som han funnit referenser till i sin döde fars efterlämnade papper. Vad V:et representerar förblir romanen igenom oklart, men dess princip tycks inkarneras i människor, djur, platser och föremål.
Den andra huvudfiguren är Benny Profane, som sedan han mönstrade av från flottan drivit omkring mellan krogarna och kvinnorna. När han inte lever rövare tillsammans med Det Helgalna Gänget skjuter han alligatorer i New Yorks kloaker. Han är en antihjälte i en amerikansk 1900-talstradition, släkt med F Scott Fitzgeralds Gatsby, Hemingways samtliga alter egon, Kerouacs Sal Paradise och J D Salingers Holden Caulfield. Alla är de utan hem och identitet i en värld som förlorat oskulden.
Ja, det finns faktiskt ett melankoliskt, ibland rent av hett, civilisationskritiskt inslag bland all postmodern bråte. Inte minst är det krigets, kolonialismens, kanske den manliga aggressivitetens, historia som spökar. Jag har dock svårt att se att det, som baksidestexten tycks hävda, skulle utgöra någon bärande del av romanen. Snarare är det bara ännu en holme som viner förbi under seglatsen i Underlandet.
Bäst sammanfattar man kanske ”V.” med den fras som brukar mala runt i Stencils huvud när han är utmattad: ”Händelserna tycks följa en egen, olycksbådande logik.” Att läsa Pynchons debut känns ibland som att sitta och lyssna på någon som med ständiga omtagningar och associativa sidospår återger en feberdröm. Då och då, när jag tröttnar på alla orden och upptågen, tänker jag: V. – som i varför?