Utvecklingsroman i Stockholmsmiljö

Jag tänker på Françoise Sagan när jag läser Karin Stensdotters debutroman Arnes kiosk, som finns i bokhandeln i dag. Sagan skrev träffsäkert om dåtidens Paris i mondäna, smått erotiska romaner. Stensdotter lever i Paris, men denna kärleksroman utspelar sig i dagens Stockholm. Un certain sourire (Något av ett leende) handlar om en ung sökare som blir förälskad i en lika ung, men mer erfaren dam, som låter honom lida alla helvetets kärlekskval.Händelseförloppet är inte annorlunda här. Likt Un certain sourire är Arnes kiosk en typisk utvecklingsroman om en ung man som går från fru-strerad pojkspoling till en man som tar ansvar. Berättarjaget Björn blir handlöst förälskad i den förfinade Stella, kusin till kurskamraten Victor. Stella är sedan länge förlovad, men hon och Björn inleder i hemlighet en kärleksaffär. Björn avgudar Stella. Hon är förståndigt sval.Mönsterfamilj och bohemerDe har helt olika bakgrund. Han kommer från en av Stockholms stökigaste miljonprogramförorter och har aldrig träffat sin pappa. Hennes mönsterfamilj bor i en K-märkt Djursholmsvilla, som han bara har läst om på kursen i arkitektur. Hon har ett fantastiskt skärgårdsställe, och en släkt med anor långt tillbaka. Det är klart att hon inte har en tanke på att bryta med den burgne fästmannen trots att hon förmodligen är förtjust i Björn.Rikemanssonen Victor tar sig an Björn, eftersom han är övertygad om dennes talang som konstnär. Det bekräftas också när Björn blir antagen vid Konsthögskolan. Där utvidgar Björn sitt umgänge med ett gäng bohemiska typer, men han har i det längsta svårt att glömma den dyrkade Stella.Att det är skillnad på folk och folk blir som mest tydligt när de luspanka konstnärsvännerna trängs i Arnes dragiga kiosk, som används som ateljé, och Victor uppenbarar sig som en ljusgestalt. "Och i ljuset av Victor blev vi andra grå. Våra gamla kläder, våra snuviga näsor, våra trasiga vantar framför det sprakande elementet, alltsammans ställde i öppen dager vad det egentligen var frågan om: fattigdom. Ren och skär." Björn retar upp sig på att i Victors föreställningsvärld är det bohemiska konstnärslivet fritt valt. "Men vem fan vill frysa, kanske ihjäl?"Antingen gör Stensdotter narr av berättarjaget eller så överdriver hon. Det är ju inte fråga om uteliggare, att sällskapet inte har någon annanstans att ta vägen, var och en av konsthögskolestudenterna kan när som helst gå hem till sin varma hyresrätt och stoppa tummen i mun.Karin Stensdotter är en kunnig Stockholmsskildrare. Även om man har fantasi nog att själv tänka sig scenariot har det ju på senare tid blivit populärt att fysiskt gå i de litterära gestalternas fotspår. Vandrare i Pelle Svanslös Uppsala och SherlockHolmes London får nu sällskap på promenader i kommissarie Wallanders Ystad och tempelriddare Arns Vänernområde. Stensdotter har lika bra koll på Stockholmsgeografin.VerklighetsanknytningPå samma sätt som man kan strosa längs Françoise Sagans Parisgator kan man följa Vallhallavägen till det pampiga sekelskifteshus där vår huvudperson hyrde en ateljé, bestiga Mariaberget, där Arnes kiosk tillfälligt stod, och ned till kajplatsen på Söder Mälarstrand, dit kiosken sedan flyttades, åka till Stellas barndomshem Villa Fjell och passa på att skryta med att man vet arkitekt och byggår. Att i en prosaberättelse beskriva rum och platser, kända som fantasiskapelser, ger en konstruktiv verklighetsan-knytning till historien.Karin Stensdotter, fyrtioårig mamma till tre barn, beskriver med värme och oväntad trovärdighet en 24-årig killes förs-ta kärlek. "Så bäddade jag min madrass, det vill säga jag rullade ihop hela härligheten och knölade in den i skrubben. Sedan undrade jag om det var en så bra idé, egentligen. Nåja, den gick ju att ta ut igen, fast i sådant fall borde den ju vara hopknölad med ett rent lakan i rullen. Jag tog ut den igen och bytte till mitt andra lakan. Slängde in det smutsiga lakanet underst i skubben och sedan madrassrullen på det."Man känner igen sig i intrigen och Arnes kiosk bjuder inga överraskningar och oväntade vändningar. Men romanen är underhållande och smart, rörande utan att bli patetisk. Kanhända att man får en lika bra Parisskildring i nästa Stensdottersroman?